250402 Simlärarna Tilde Björnsen och Ellen Holmbäck har länge drömt om att starta en NPF-anpassad simskola. Nu har drömmen blivit verklighet på Hälsohuset i Knivsta. Barnet hetet Elis. Simbassäng, simhall, vatten, simma
Foto: Adam Wrafter
"Slicea pizzan, baka ut den och in under hakan"
Simlärarna Tilde Björnsen och Ellen Holmbäck står i den grunda delen av poolen på Hälsohuset i Knivsta och visar de fem barnen hur man ska göra armtagen för att simma samtidigt som de upprepar ramsan om och om igen. "Slicea pizzan, baka ut den och in under hakan".
Den här dagen håller dem de första lektionerna för den nystartade specialanpassade simskolan för barn mellan sex till tio år med en NPF-diagnos. Ett projekt som de länge funderat på och velat starta – och under onsdagen var det äntligen dags.
– Vi båda har jobbat på simskolan i väldigt många år. Ellen är uppe i åtta år och jag i fyra år. Så under de här åren har vi märkt att det faktiskt är ganska många barn som har behövt sluta för att det inte har funkat, säger Tilde.
Vi tycker att det är viktigt att de här barnen också får en egen aktivitet.
Ellen Holmbäck
Vad är det som inte har funkat?
– Allt ifrån att det har varit för mycket distraktioner. Det kan vara motionssim och allmänt bad samtidigt som simskolan. Vi brukar även ha Vassunda simklubb här som simmar, hoppar från pallar och blåser i visselpipor, säger Tilde.
– Men det kan också ha varit ur ett säkerhetsperspektiv. Vi använder oss av en lina för att vi inte vill att barnen ska gå ut på det djupa vattnet och om det är någon som inte lyssnar måste vi vara en person på det barnet hela tiden. I våra andra grupper, där det är tio barn, har vi inte den möjligheten och då har det bara blivit att vi kan erbjuda de barnen privatsim, lägger Ellen till och fortsätter:
– Men vi har inte heller kapaciteten att erbjuda så mycket privatsim och det blir väldigt dyrt för föräldrarna. Vi tycker också att det är viktigt att de här barnen får en egen aktivitet.
Simläraren Ellen Holmbäck har jobbat på simskolan i åtta år.
Den anpassade simskolan ska ge barnen en lugnare och tryggare miljö med mindre grupper, berättar de. Det ska vara tydliga instruktioner och större möjlighet till att få individuellt stöd.
– Här har jag möjligheten att gå fram till ett barn och bara ge det barnet den uppmärksamhet som den behöver. Jag behöver inte vara på tio barn samtidigt utan jag kan gå fram och fokusera på ett barn och det är okej, säger Tilde.
På whiteboardtavlan bredvid poolen finns både bildstöd och text på hur lektionen kommer att se ut, från början till slut. Inför lektionen har föräldrarna även fått hem ett nyhetsbrev med videos på alla de olika momenten som barnen kommer att lära sig.
– Då kan de kolla på filmerna hemma med barnen och förbereda sig på vad som kommer att ske, hon.
Simskolan använder sig av både bildstöd och text för att det ska bli lättare för barnen att hänga med under lektionen.
Vad kan vara svårt för de här barnen i en "vanlig" simskola?
– De har särskilda behov kring inlärning. De kan lätt bli distraherade, svårt att hålla fokus, att ta in information men också ha svårt med motorik och sociala sammanhang. I en simskola där man inte anpassat kan hög ljudnivå, för mycket intryck, snabba instruktioner och den sociala biten skapa stress och svårigheter. Barnen kan ha svårt att följa muntliga instruktioner, hantera "oförutsägbara" förändringar eller lära sig koordinera sina rörelser i samma takt som andra barn.
Tilde Björnsen instruerar ett av barnen.
Barnen är i full gång och övar på armtagen i bassängen. "Kan du peta på min näsa" säger Tilde till ett av barnen, Elis, för att försöka fånga sexåringens uppmärksamhet. Elis petar på Tildes näsa, gör några få armtag och dyker sedan ner under vattnet igen. Det märks att han trivs i vattnet – speciellt under ytan.
Det märks också att Tilde vet hur hon ska hantera barnen, som har mycket energi, plaskar och är nästan överallt och ingenstans på en och samma gång. Hon själv fick sin adhd-diagnos så sent som för ett år sedan.
– Jag ser ju mönstret hos barnen som går här och förstår att jag hade behövt det här när jag var yngre, säger hon.
Känner du att du kan associera till barnen och förstå dem på ett annat sätt i och med din diagnos?
– Ja, framför allt så är det just när jag ser att de inte lyssnar. Då vet jag att det inte är för att de är dryga eller vill vara jobbiga och retas. Utan det är för att de fastnar på något, någon som crawlar bredvid kanske och det är helt okej. Jag blir inte arg eller irriterad utan visar en förståelse. Då behöver jag bara göra mig själv lite mer intressant så att jag får barnets fokus.
Jag tror att det både var en lättnad, för att jag äntligen fick en förklaring. Att jag är såhär på grund av diagnosen. Men jag tror också att det fanns en liten sorg i det att jag inte fick reda på det tidigare.
Tilde Björnsen
Tilde, som nu är 22 år, har länge misstänkt att hon har adhd. Även skolan misstänkte det när hon gick i högstadiet. Hon var alltid det barnet som blev utskickad från klassrummet och fick kontinuerligt samtal hem från rektorn men någon utredning gjordes däremot aldrig då.
– Jag skulle precis få sommarlov vilket gjorde att skolan sa att vi skulle lösa det på egen hand men jag var en ungdom och sket fullständigt i det då. Jag orkade inte bry mig. Jag förnekade det lite då tror jag för att man ville passa in, säger hon.
Tilde fick sin adhd-diagnos för ett år sedan men har länge misstänkt att hon har diagnosen.
Hur kändes det när du fick reda på att du hade adhd?
– Jag tror att det både var en lättnad, för att jag äntligen fick en förklaring. Att jag är så här på grund av diagnosen. Men jag tror också att det fanns en liten sorg i det att jag inte fick reda på det tidigare. Att jag har gått runt i så många år och, jag skulle inte säga att jag blev utanför för det blev jag absolut inte, men mer att man hamnar i ett litet utanförskap. I skolan framför allt då.
Vad tror du hade blivit annorlunda om du hade fått en diagnos tidigare?
– Jag tror främst att det hade gjort skillnad i mina betyg och att jag hade kunnat vara i skolan och faktiskt vara där. Nu var jag i skolan men huvudet var ju inte i skolan, jag var någon helt annanstans. Jag tror också att jag kanske hade undvikit mer dispyter med lärare, dispyter med mina föräldrar.
Den här dagen är det premiär för den anpassade simskoleverksamheten i Knivsta.
Nu är det dags för barnen, som övat länge och duktigt på armtagen, att få dyka ner under vattnet och plocka upp fiskar från botten. Elis vill bestämt ha en sköldpadda och som tur är finns det just en sköldpadda till honom. Han dyker ner under vattenytan igen.
– Han älskar verkligen att bada, det är ett stort intresse han har. Det blir lite mycket dyka bara, han hör inte riktigt vad Ellen och Tilde säger, säger Elis pappa Karl Blom.
Vad betyder det för dig och Elis att de nu har startat en specialanpassad simskola?
– Jag tycker att det är jättebra. När man har barn med en NPF-diagnos så är det ju en oro man har att de inte ska kunna delta i saker, att det inte skulle funka eller att det inte känns tryggt. Att det kommer att begränsa Elis framåt. Så det är jättebra att sådana här saker startar upp tycker jag och att det blir mer anpassning.
Elis har redan gått en omgång på åtta veckor i den andra simskolan innan han hoppade på den här. Och det fungerade bra även om Elis hade svårt för att hålla fokus och vara disciplinerad på det sättet som krävs när det är tio barn som ska lära sig simma i en bassäng.
– Framför allt blir det enklare logistiskt för mig och Elis att vara med nu i den här sammansättningen. Han är fortfarande så pass ny på det här och är lite svår att få med på det vi ska göra. Det kan bli lite jobbiga situationer för han har inte full kontroll på sig själv när han leker i vattnet. Så det blir enklare nu för honom att inte krocka med någon.
Karl Blom (till höger) och sonen Elis trivs i vattnet.
Även om barnen givetvis är simskolans största fokus har Tilde och Ellen även haft föräldrarna i åtanke.
– Många föräldrar känner ju en sorg över hur det är, att vi då kan få ge dem lite glädje i att vi kan erbjuda de simskolan känns jätteviktigt. Såklart gör vi det för barnens skull men vi gör det också jättemycket för föräldrarna. Simskolan ska vara ett ställe där de inte behöver ha supervassa armbågar utan att de bara ska få lite andrum, säger Ellen.
– Att som förälder få känna att ens barn är i ett sammanhang där det är okej att man skriker lite eller att man skvätter lite vatten och spottar lite. Vi vill inte att föräldrarna ska känna att det är jobbigt, för att jag tror att man kan känna att det är jobbigt. Här har vi försökt anpassa grupperna så att alla sitter i ungefär samma båt, säger Tilde.
Lektionen är snart slut. Innan barnen ska säga hejdå sjunger de "En liten båt blir ofta våt om magen när det stänker" tillsammans i en ring i vattnet. Det plaskas och skrattas.
Simlärarna Tilde Björnsen och Ellen Holmbäck har länge drömt om att starta en NPF-anpassad simskola. Nu har drömmen blivit verklighet på Hälsohuset i Knivsta.
Känner ni er nöjda efter dagens första lektioner?
– Jag tycker det gick jättebra. Jag har varit pissnervös och nästan drömt mardrömmar för att jag inte vill förstöra något, att barnen ska få en dålig upplevelse, säger Ellen.
Tilde håller med.
– Jag tycker också det gick bra. Det underlättade att vi hade en föräldraträff inför den här simlektionen så man fick ett ansikte på alla föräldrarna och att de fick träffa oss. Efter det så lugnade det sig lite för mig, annars tror jag att jag hade varit mer nervös.