– Under mitt senaste skov blev jag så illa behandlad av personer i min närhet. Folk plockade bort mig från Facebook, hälsade inte på mig på stan. Det blev uppenbart för mig att det fanns ett stort behov av upplysning, säger Therese Elljung.

Therese Elljung har haft diagnosen bipolär i femton år, men har inte vant sig vid vare sig sjukdomen eller samhällets oförståelse. I fjol arrangerade hon därför Crazy fest i hemstaden Gävle, en slags minifestival för att upplysa om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Det blev fullsatt och mer lyckat än hon vågat hoppas på. Så nu tar hon evenemanget till Uppsala och Stadsbiblioteket den 17 september.

Vad kommer att hända på Crazy fest?

– Det blir en heldag med föreläsningar om psykisk sjukdom, bland annat om ADHD, bipolaritet, självskadebeteende, psykiatrins historia och schizofreni. På slutet ska vi ha en frågepanel där publiken kan ställa egna frågor till panelen.

– Vissa av föreläsarna är experter, vissa är själverfarna, som det kallas när man själv har upplevt det man föreläser om.

Hur är det för dig att leva som bipolär?

– Det är mycket märkligt. Häromdagen var jag ute och gick. Plötsligt blev jag deprimerad av ingen synbar anledning alls. Det höll i sig några dagar. Ibland kan det ta månader, ibland år. Jag har dels Crazy fest som jag brinner för just nu samt ett annat spännande hobby projekt plus stadiga relationer och ett allmänt gott liv. Ändå kom depressionen som en blixt från klar himmel där på promenaden.

– Man får inte må för bra heller för då bär det iväg åt andra hållet och man blir manisk istället. Man pratar okontrollerat och med främmande människor, man får dåligt omdöme.

Hur tycker du att du överlag blir bemött i samhället?

– Det är inte alltid jag vågar vara ärlig med min diagnos, man vet aldrig hur folk ska reagera. En del tycker inte det är något konstigt alls medan andra reagerar med förakt faktiskt.

– Ju fler år som har gått med den här sjukdomen och samhällets diskriminering desto mer har det lett till en ökad självstigmatisering. Jag har tagit de fördomar jag har upplevt och lagt dem på mig själv. Jag ser nu på mig själv med en negativ självbild och tar illa vid mig även av fördomar om sjukdomar som inte ens gäller min egen diagnos som exempelvis schizofreni och ADHD.

Vad skulle samhället behöva bli bättre på?

– Ökad förståelse genom utbildning och bra journalistik. Det går åt rätt håll, media har börjat med en allt mer balanserad rapportering av psykiska sjukdomar. Det finns vissa saker man bara inte säger i media längre. Det borde vara lika oacceptabelt att förlöjliga schizofreni till exempel som det är att använda vissa förlegade termer i TV. Naturligtvis kan man skämta om det, men inte på ett hårt och okänsligt sätt som sårar människor.

– I England har de lyckats byta ut det negativt laddade begreppet ”mentally ill” mot ”mental health survivors.” Jag tycker det är ett bättre sätt att se på vårt kämpande.

Det är 15 år sedan du fick diagnosen. Har synen på psykisk sjukdom i samhället förändrats sedan dess?

– Det är ju flera profiler som har kommit ut med sin sjukdom vilket har hjälpt mycket. Och media verkar ha en helt annan inställning nu. Jag var på Prideparaden förra veckan, om Mad Pride-rörelsen kunde komma hälften så långt som gayrörelsen på femton år vore jag riktigt glad. Och om femton år tror jag att vi har det.