Löftena inför Paris räcker inte

Klimatmötet i Paris har målats upp som ett viktigt vägskäl för världens länder. Tiden börjar rinna ut om man ska klara 2-gradersmålet för klimatförändringar.

– Parismötet blir förmodligen inte samma magplask som det i Köpenhamn. Världens länder kommer mer förberedda nu och har tydligt redovisat vad man vill göra. Inför Köpenhamn fanns inte samma politiska mandat, och länderna möttes bara och hoppades att det skulle gå bra. Men å andra sidan vill ingen nu ta de stora huggen. Och de beräkningar som har gjorts visar att ländernas åtaganden inte är tillräckliga för att vi ska klara 2-gradersmålet, säger Pär Holmgren.

Klimatvetenskapen är ingen exakt vetenskap. Dessutom är det lång eftersläpning mellan de utsläpp som sker och när effekterna visar sig.

Uppskattningarna är att vi år 2100 hamnar på en global uppvärmning, jämfört med förindustriella nivåer, på 2,5–3,5 grader med de utlovade utsläppsminskningarna. Vad som händer därefter är höljt i dunkel.

Staffan Lindberg visar, med en pedagogik som påmionner om Hans Roslings, i två legomodeller vad det i praktiken handlar om. En legostapel är den del av jordens samlade kolreserver som måste stanna kvar i jorden för att vi ska klara målet om maximalt 2 graders uppvärmning. Det är ett mål som satts som en hållbar nivå innan tinande tundra och smältande isar gör att värmen börjar eskalera bortom en punkt där hela civilisationen som vi känner den i dag hotas. En annan legostapel visar den mängd fossilt kol i form av olja, kol och gas som kan förbrukas. Och om utsläppsnivån minskar kan stapeln byggas om och bli längre.

– Det som förmodligen kommer att hända i Paris är att tiden innan vi har förbrukat den här mängden fossila bränslen förlängs. Med nuvarande utsläppstakt har vi gjort av med kvoten om drygt tio år, säger Staffan Lindberg.

Och lyckas vi inte med att nå målet väntar enorma flyktingströmmar när torka eller översvämningar gör stora områden i praktiken obeboeliga. Och effekterna har redan börjat. Det finns analyser som visar att torka är en faktor som påverkar konflikterna i både Darfur och Syrien.

Pär Holmgren och Staffan Lindberg säger att vi så småningom behöver komma ner till nollutsläpp. Och lösningarna handlar om både teknik och livsstilsförändringar.

– Även om vi kör bilarna på helt förnybart bränsle så ska de produceras. Och det är inte hållbart att alla har varsin bil. Vi måste dela mer på sakerna, som bilpooler till exempel, säger Pär Holmgren.

När jag frågar dem om de själva är med i bilpool så drar de lite på svaret som så småningom blir nej.

– När vi letade bil 2006 ville jag ha en bil med bra förnybart bränsle. Och det fanns då inte bland bilpoolerna i Uppsala. Nu har jag en biogasbil som vi delar spontant med grannar, säger Staffan Lindberg.

Frågan om individuellt kontra nationellt ansvar för utsläppsminskningarna är också en svår nöt att knäcka. De länder som befinner sig på den fattigare änden av skalan ska tillåtas öka sina utsläpp lite för att ekonomiskt komma i kapp. Men också i dessa länder finns en medel- och överklass som i dag har en livsstil som innebär stora klimatutsläpp. Och om man bara tittar på hela landets utsläpp fungerar det som ett fribrev för dessa grupper som kan fortsätta sin ohållbara livsstil.

– I en utopisk värld borde utsläppen räknas på individnivå med individuella utsläppsrätter. Pengarna man får in borde sedan portioneras ut på individnivå. Det skulle ge stora överföringar till fattiga människor. Men i praktiken blir det omöjligt med korruption och icke-demokratiska länder, säger Pär Holmgren.