Den slutsatsen drar forskare vid Stockholms universitet och Uppsala universitet i en studie som publiceras i facktidskriften Journal of Sexual Child Abuse.

– Våra resultat talar för att barn med neuropsykiatriska diagnoser som adhd och Aspergers syndrom har sämre chanser att få en rättvis legal bedömning än andra barn. Det är mycket allvarligt, i synnerhet som tidigare studier visat att barn med sådana diagnoser oftare blir utsatta för övergrepp, säger barnpsykiatrikern Frank Lindblad, professor emeritus vid Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet.

I studien fick drygt 100 juridikstudenter läsa utskriften av ett polisförhör med en elvaårig flicka, som uppgav att hon hade utsatts för sexövergrepp av sin pappa. Förhöret byggde på ett verkligt fall men flera uppgifter hade ändrats för att inte kunna identifiera någon av de inblandade personerna.

Efter att ha läst intervjuutskriften fick studenterna på en tiogradig skala bedöma flickans trovärdighet, hur sanningsenlig berättelsen verkade, om hon talade om verkliga händelser om hur detaljrik hennes berättelse var. De fick också en fråga om flickans förmåga att berätta om övergrepp jämfört med barn i samma ålder.

Innan de läste förhörsutskriften fick hälften av studenterna, utvalda med slumpens hjälp, information om att flickan gick i en specialklass efter att ett år tidigare ha fått diagnoserna adhd och Aspergers syndrom.

Trots att alla läste exakt samma förhörstext skilde sig deras bedömningar beroende på om de hade fått informationen om flickans neuropsykiatriska diagnoser eller inte. Studenterna som trodde att flickan hade adhd och Asperger bedömde hennes trovärdighet som betydligt lägre, ifrågasatte i högre grad sanningshalten i hennes berättelse och att den byggde på verkliga händelser, och satte också lägre poäng för detaljrikedomenen i berättelsen.

– Det är tydligt att barn med neuropsykiatriska diagnoser riskerar att bli misstrodda just på grund av sina diagnoser snarare än på grund av vad de säger under förhören, säger Frank Lindblad.

Dessutom bedömde studenterna som hade fått informationen om flickans diagnoser hennes förmåga att prata om övergrepp som lägre än studenterna som inte hade fått denna information.

– Flera studier har visserligen visat att barn med vissa neuropsykiatriska diagnoser verkligen kan ha nedsatt förmåga att kommunicera med andra om till exempel sexuella övergrepp, men i detta fall gjordes bedömningen helt och hållet utifrån medvetna eller omedvetna föreställningar om detta och inte utifrån en kunskap om barnets förmågor och innehållet i berättelsen, säger Frank Lindblad.

Fastän studien är gjord bland juridikstudenter anser forskarna att resultaten förmodligen återspeglar uppfattningar om neuropsykiatriska diagnoser som är vanliga även bland domare och nämndemän.

– Vi vet också att fällande domar efter rättegångar i svenska tingsrätter kring sexuella övergrepp mot barn är betydligt mindre vanliga när barnet har en neuropsykiatrisk diagnos, säger Frank Lindblad.

För att förbättra chanserna för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att få en rättvis bedömning föreslår forskarna fortlöpande utbildning av bland annat domare och nämndemän.

– Dessutom finns goda skäl att i ökad utsträckning använda barnpsykologer och barnpsykiatriker som expertvittnen i mål som rör sexuella övergrepp på barn. I dag är detta dessvärre ovanligt, säger Frank Lindblad.