UNT har i ett antal artiklar berättat om situationen för de människor som tigger på våra gator och hur det påverkar Uppsala.

Serien har resulterat i en stor mängd kommentarer – närmare 150 – från er läsare, såväl via mejl och telefonsamtal som på Facebook och unt.se. Det är mycket sällan responsen blir så kraftig.

Även vår fråga på unt.se, ”Ger du pengar till tiggare?” har fått ovanligt många svar. Av de cirka 3 300 personer som svarade uppgav 84 procent att man aldrig ger, 11 procent att man ofta gör det och 5 procent att det händer.

I de kommentarer som strömmat in märks överlag en stor frustration och till viss del uppgivenhet över att tiggeriet blivit så utbrett. Många skriver att de slutat att ge. ”Jag har gett pengar till flera men nu känner jag att det börjar gå överstyr. De blir allt aktivare i sitt tiggeri. Har ringt på min dörr i bostaden”, skriver till exempel Birgitta. Flera anser att det är kontraproduktivt att ge direkt till tiggare med motiveringen att man då upprätthåller systemet och att fler lockas hit. ”Om man inte tycker att tiggeriet är ett okej sätt att försörja sig på och att detta är förnedrande för människor skall man inte ge pengar”, skriver Erik. Gunilla är en av dem som tycker att det är bättre att ge till hjälporganisationer i stället: ”Jag skänker en slant till Uppsala Stadsmission och till Frälsningsarmén så jag vet att hjälpen kommer där den behövs.”

Andra tycker att det är självklart att ge. Flera menar att även om problemet måste lösas på högre nivå, handlar det om människor som behöver hjälp här och nu. ”En människa är alltid en människa. Jag kan inte hjälpa alla men jag kan göra lite för några”, skriver Eva. Några anser att mer behöver göras för att dessa människor ska få arbeten. ”Att de orkar detta, vilka människor, vilka kämpar – de skulle vi behöva i svenska företag!” tycker Jenny. Erik uppmanar alla att köpa seriealbumet Sofia, som säljs av hemlösa. Och Sara påpekar att man kan prata med tiggarna och fråga dem vad de behöver, något hon själv gjort.

Det är mot själva situationen – inte mot de enskilda människorna som tigger – som den allra mesta kritiken riktas. Även om några ifrågasätter också de som tigger. ”Jag är sjukpensionär och har inte råd att röka men det gör de”, skriver Carina.

Hur miljön i Uppsala påverkas är ett ämne som flera är inne på. Att det växer fram ”parallellsamhällen” och ”slumområden” är inte acceptabelt påpekar några, bland andra Sven-Erik: ”Ingen får ut något gott av att det skapas regelrätta kåkstäder här.”

Ingela tycker att UNT borde skildra hur boende i närområdet påverkas: ”Vi har problem med trasiga bilar, kraftig nedskräpning och att de använder området för sin avföring. I empatins hemland Sverige tröttnar vi på skräp, dyra slängda luncher och kassar med kläder som de ej vill ha.”

Något de flesta tycks ense om är att problemet behöver lösas i Rumänien och att EU måste sätta mer press på landet. Anita har det mest konkreta förslaget, hon skriver att lösningen är ”... hjälp till självhjälp i kontrollerade och icke korrupta projekt i hemländerna där de romska organisationer som finns är ­avgörande för att de ska lyckas.”

Någon tycker att Uppsala kommun borde göra mer än vad som görs i dag, främst att hjälpa dessa människor till arbete. Andra anser tvärtom att Sverige och Uppsala tar ett för stort ansvar, och att hjälp såsom härbärgen snarast cementerar problemen och gör att fler kommer hit. ”Sverige kan inte vara hela världens socialbyrå!” tycker Mattias.

Några undrar också om det är rätt att lägga skattepengar på en grupp som inte bor i Uppsala kommun. ”Behöver vi inte pengarna till dagis, skolor, äldreomsorgen och annat som går på knäna?” frågar Johanna.

Flera anser att ett förbud mot tiggeri bör införas. Medan andra vänder sig helt mot det: ”Det vore absurt att förbjuda tiggeri/fattigdom”, tycker Frida.