- Förr var mentalsjukhuset en slags samhälle i samhället där patienterna utan nämnvärd kontakt med yttervärlden blev kvar livet ut. Därför är det inte så konstigt att sjukhusen också hade sina egna kyrkogårdar, säger Tom Lundin, professor i katastrofpsykiatri vid Uppsala universitet som skrivit en bok om begravningsplatsen.

Från sitt arbetsrum i samma hus som den psykiatriska akutmottagningen tidigare låg en bit in på Ulleråkersområdet kan han se ut mot ett av en stenmur omgärdat parkliknande område beläget mellan Dag Hammarskjölds väg och sjukhusets stora parkeringsplats.

Det är dock först om man går in genom järngrindarna i parkens norra del som det går att se att den måste ha använts som begravningsplats eftersom flera gravstenar finns uppresta intill stenmuren på vänster sida.
- Alla gravarna längs muren är personalgravar. De enkla träkors eller träplattor som utmärkte de allra flesta patientgravarna har sedan länge skattat åt förgängelsen och gravkullarna de stod på har jämnats ut till plana gräsmattor, berättar Tom Lundin när han visar runt på kyrkogården.

Trots att sammanlagt 1 290 patienter begravdes där mellan 1909 och 1954 finns i dag bara nio gravstenar som utmärker patientgravar kvar. De är alla betydligt mindre än personalens stenar. I de flesta fallen är de bara synliga på nära håll där de ligger inbäddade i gräset i ett av de fyra gravkvarteren en bit till vänster in på kyrkogården.
- Gravarnas placering ska nog ses symboliskt, som att personalen så att säga fortsatte att skydda och hålla ett vakande öga över patienterna även efter döden, säger Tom Lundin.

Även kring några av patientgravarna finns blommor som vittnar om att de fortfarande efter många årtionden får besök.
- En del av gravarna vårdas av anhöriga, men i något fall kan det också vara någon tidigare patient som tagit på sig att sköta om en grav, säger Tom Lundin.

De flesta patienter som begravdes på sjukhuskyrkogården lever dock inte kvar i någons minne och fick inte ens när de var i livet besök av några anhöriga. På den tiden betraktades mentalsjukdom än mer än i dag som något skamligt.
- När patienter begravdes brukade förutom prästen endast personal och andra patienter närvara under jordfästningsakten. Några tal förekom aldrig. Själva kyrkogården sköttes av arbetslag med patienter som också själva grävde gravarna, säger Tom Lundin.

Av de fyra gravkvarteren togs tre i bruk fram till den sista patientbegravningen 1954. Av 138 på gravkartan utmärkta personalgravar har bara åtta använts. Den senaste begravningen i en personalgrav skedde så sent som 1978.
- Det finns alltså gott om outnyttjade gravplatser på kyrkogården och egentligen finns inget hinder för att de används. Jag vet för övrigt att man planerar att använda en av personalgravarna igen, säger Tom Lundin.

Sedan 1989 har Uppsala kyrkliga samfällighet det formella ansvaret för begravningsplatsen. Det som en gång var Ulleråkers sjukhus är inte längre en livslång förvaringsplats för psykiskt sjuka patienter. Numera förknippas namnet Ulleråker förmodligen minst lika mycket med ett nytt fräscht bostadsområde som med psykiatrisk vård.
- I dag finns nästan inga kyrkogårdar belägna inom bostadsområden. Som jag ser det borde det vara fullt möjligt att den gamla patientkyrkogården omvandlas till de närboendes nya begravningsplats, säger Tom Lundin.

Mer läsning om kyrkogården finns i Tom Lundins bok Guds åker vid Ulleråker - Begravningsplatsen vid Upsala Hospital och Asyl, utgiven av Psykiatrihistoriska museet i Uppsala.