Så långt bakåt i tiden jag kan minnas har den vanligaste lösningen på problem med politisk styrning varit organisatoriska förändringar.

Brister i lokala demokratin ledde till kommundelsnämnder.

Brister i jämlik service ledde till avskaffande av kommundelsnämnderna.

Brister i statens tillämpning av sin egen lagstiftning inom skolan och sjukvården har lett till tal om att staten ska få ansvar för även daglig drift av skolorna och sjukvården.

Brister i styrningen inom landstingen/regionerna har lett till tal om att föra ansvaret för daglig drift av sjukvården till staten

Och så vidare.

Aldrig diskuteras hur bristerna i eget ansvar ska avhjälpas.

En illustration till detta är en artikel, skriven av två Kristdemokrater (UNT 11/3). En av skribenterna är landstingsråd. När han själv och hans politikerkolleger i Region Uppsala inte tar sitt ansvar anger man statligt övertagande som lösning. Den stat, som misslyckas med sin styrning.

Visst är motiverat att då och då ompröva organisationslösningar, men först måste grundproblemet lösas.

Grundproblemet måste beskrivas som politikernas oförmåga att spela sin roll, att styra. När regionpolitiker i Uppsala lägger rapport om tvåhundramiljonersöverskridande av budget, till handlingarna, utan beslut om åtgärder, då har man ett problem; ett problem, som inte handlar om organisation utan om den egna rollen och hur man tar sitt eget ansvar.

Hur löses då detta grundproblem, frånvaron av sjukdomsinsikt? Jo, politiker måste göras medvetna om vad politisk styrning innebär.

Ingen bör få besätta en politisk förtroendepost utan genomgången utbildning i politisk styrning. Först därefter blir organisationsdiskussioner meningsfulla.

Harald Nordlund, Uppsala