Musikens Hus/Uppsala Konsert & Kongress har många höga arkitektoniska kvaliteter. Men efter att ha läst Bertil Norbelies inlägg i UNT (3/11) kan jag, som arkitekt och relativt nyinflyttad Uppsalabo, inte låta bli att göra några egna reflektioner.
Nyckeln till kvaliteten i hela projektet är det djärva greppet att lyfta den stora foajén till den höjd den har och det panorama den erbjuder.
Att äventyra denna kvalitet genom att ogenomtänkt låta närliggande byggnader få förstöra detta panorama är givetvis en lapsus som drabbar alla stadens invånare och många besökare. Förlusten av utblicken över Sten Sture-monumentet är illa nog.
Byggandet av Musikens Hus, som det hette från början, föregicks av en lång och intensiv debatt. Till slut landade man dock i den berömde
arkitekten Henning Larsens förslag till ett modernt, storslaget palats. Valet var djärvt, men ska man någon gång satsa stort så är det väl just i ett projekt byggt för alla, öppet för alla och i detta fall finansierat av alla uppsalabor.
Utöver de upplevelser man bjuds på i det rika utbudet av kultur-och konferensevenemang så bjuder huset självt på smått hisnande upplevelser, såväl exteriört som interiört. Vad är då märkligast och mäktigast i denna byggnad? För mig är det den djärva tanken att lyfta upp hela husets viktigaste sociala utrymme, foajén, så högt att man har hela staden för sina fötter. Här om någonstans kan man känna och överblicka sin stad.
Som arkitekt tvingas man ständigt försöka göra kloka avvägningar mellan funktion, estetik och ekonomi. Det kan då vara naturligt att tänka: En stor konsertsal är ju i praktiken ett stort mörkt rum. Det kan till och med ligga i ett bergrum – se på Berwaldhallen i Stockholm. Det är ett rum som ska besökas av mycket folk och dit instrument och teknisk utrustning ständigt ska bäras ut och in. Bekväm, praktisk logistik, utrymningskrav med mera talar givetvis för ett läge i markplanet.
Henning Larsen har gjort precis tvärt om, och lyft hela den stora konsertsalen högt upp i luften. Det är lätt att förstå att detta inte åstadkoms utan ansenliga kostnader och komplicerade transportlösningar.
Men resultatet – det som praktiskt, tekniskt, ser ut att bara vara komplikationer och kostnader – förvaltas för att kunna bjuda unika upplevelser.
Att i den höga, luftiga hallen i lugn takt få lyftas upp från marken till foajén i höjden är ett magiskt sätt att också höja stämningen inför kommande evenemang. Det måste nu vara byggnadsnämndens och den nytillträdde stadsarkitektens ansvar att bevaka att panoramat inte förstörs ytterligare.
Översikten av staden bör vara en utmärkt fråga att ta upp i stadens översiktsplan.
Ragnar Bergeå
Arkitekt
LÄS OCKSÅ: Ett riktigt skandalhus