I december arrangerade vi manifestationen ”Jag är Elsa” för att visa vårt stöd för 84-åriga Elsa som våldtogs av kommunens hemtjänstpersonal. Hon hade larmat till kommunen att den man som hade fått nycklar hem till henne för att vårda henne i hemmet, hade blottat sig för henne. Hon var rädd. Ändå agerade ingen. Elsa blev senare våldtagen i sin egen säng. Inte heller då agerade någon från kommunen.
Inte tjänstemännen på kommunen. Inte politikerna som hade ansvar för verksamheten. Inget hände. Inte förrän Upsala Nya Tidning publicerade hennes namn. Då hade det gått flera månader.
Det som hänt Elsa upprörde tusentals Uppsalabor, inte minst för att det kunde ha undvikits. Sedan dess har vi fått bekräftat hur allvarliga bristerna i kommunens hantering varit.
I mars presenterades den externa granskningen av ärendet, genomförd av KPMG. Revisorerna konstaterade att äldrenämnden brustit på flera allvarliga punkter: ledning, styrning, dokumentation, kontroll och uppföljning. Det systematiska kvalitetsarbetet har inte fungerat. Flera centrala rutiner har inte följts. Brukare har inte blivit tagna på allvar. Medarbetare har inte rapporterat när äldre slagit larm om sexuella övergrepp. Allt detta kunde ha fått förödande konsekvenser. Det fick det också.
Rapporten visar att missförhållandena varit kända långt tidigare, men att varken tjänstemän eller politiker agerat med den kraft som situationen krävde. Det dröjde till hösten 2024 innan politikerna informerades. Revisionsrapporten är tydlig: det handlar inte om enskilda misstag. Det är ett systemfel. Ett haveri.
Det är därför inte förvånande att kommunens interna revisorer drog slutsatsen att äldrenämnden inte skulle beviljas ansvarsfrihet. Sådant händer mycket sällan – och endast när förtroendet är helt förbrukat. Det var en tydlig och skarp markering.
Men vad händer nu? Har vi lärt oss något?
Förändring kräver inte bara interna utvärderingar. Det kräver ansvarstagande och transparens. Förtroendet mellan Uppsalas invånare och deras företrädare måste återuppbyggas – steg för steg. Därför bjuder vi nu in till en ny manifestation.
Den 17 maj kl. 13.00–14.00 samlas vi utanför Stadshuset. Vi gör det för Elsa, men också för alla de äldre som ännu inte vågat berätta. För allas rätt att känna trygghet i sina hem.
Uppsala kommun har i uppdrag att vårda de mest utsatta: gamla, sjuka, ensamma. När kommunen delar ut nycklar till hemtjänstpersonal ger den också ett enormt ansvar. Det är ett förtroende som aldrig får missbrukas. Vi måste kunna lita på att vi kan vara trygga när vi blir gamla och behöver vård och omsorg.
På UNT Debatt (13/5) skriver den nya representanterna för det rödgröna styret i äldrenämnden att de vill återupprätta förtroendet för äldreomsorgen i Uppsala kommun. Det är en fin ambition. Vi vill dock uppmärksamma att både Asal Gohari (S) och Saga Karlsson (MP) satt i kommunfullmäktige den 28 april 2025 och valde då att inte följa kommunrevisionens rekommendationer.
Det är ytterst anmärkningsvärt att det politiska styret (S, V, MP) valde att avstå från att delta i omröstningen i frågan om ansvarsfrihet för Äldrenämnden och dess ledamöter. Det skapar inte det förtroende som Uppsalaborna förtjänar och visar inte heller någon reell vilja till förändring. Detta är ett svek mot det demokratiska ansvarsutkrävandet, särskilt med tanke på den omfattande kritik som har riktats mot Äldrenämndens hantering av detta.
Elsa vågade träda fram. Det gjorde skillnad. Nu är det vår tur att säga: Vi är fortfarande Elsa.
Vi har inte sett tillräckligt för att vara säkra på att övergrepp inte händer igen. Därför är det dags för en ny manifestation. För Elsa – men också för det medborgarförtroende som nu ligger i spillror. Vi hoppas att så många Uppsalabor som möjligt kommer till vår manifestation. Det är viktigt för samhällskontraktet och tilliten, det viktigaste kapitalet vi medmänniskor har. Vi får inte vara likgiltiga inför det som inträffat.
Ditt engagemang är viktigt. Vi hoppas att du vill komma den 17 maj.