Vinjett...
S-Studenter menar att staten bäst skyddar akademisk frihet (UNT 15/5). Men i samma andetag försvarar de en ordning där politiken har direkt kontroll över våra lärosäten, där regeringar kan detaljstyra, straffa eller premiera efter egen agenda. Det är inte skydd. Det är att bädda för godtycke och maktmissbruk.
Det är naivt att tro att akademin är skyddad bara för att staten är huvudman. I själva verket är det just statens makt över lärosätenas organisation som gör friheten sårbar. Politiken kan i dag styra vilka ämnen som prioriteras, vilka rektorer som utses och vilka institutioner som får växa eller avvecklas. I ett läge där populistiska strömningar växer och öppen kunskap allt oftare ifrågasätts, borde vi ha lärt oss att formella strukturer spelar roll.
Vi instämmer helt i att finansieringen utgör en stor och grundläggande förutsättning för en robust akademi. Det är just därför vi vill att större del av anslagen till lärosäten ska kunna disponeras av lärosätena själva och vara mer förutsägbara över tid, i stället för att som i dag användas som pekpinne och maktmedel.
S-Studenter försöker skapa en konflikt mellan "statlig trygghet" och "marknadens inflytande", kanske just för att marknadsskola blivit något av en följetong i den socialdemokratiska argumentationen de senaste åren. Men det är en falsk motsättning. Att S väljer att stoppa förslag för att fler lärosäten ska bli stiftelser, en organisationsform som till sitt fundament inte är vinstdrivande, visar på i bästa fall ett missförstånd eller i värsta fall en illvillig ambition att vinna framgång genom att jämföra stiftelser med aktiebolagsägda grund- eller gymnasieskolor.
Att Socialdemokraterna, med stöd av Sverigedemokraterna, nu blockerar förslag för mer fristående lärosäten är talande. Det avslöjar ett parti som hellre bevarar kontroll än stärker friheten. Och det bekräftar det vi skrev från början: S säger sig värna akademisk frihet, men gör allt för att hindra verkliga reformer för att säkerställa institutioners oberoende.
Den som menar allvar med akademins oberoende måste våga släppa taget. Det är inte staten som ska avgöra vad som får forskas på. Det är inte politiken som ska äga sanningen. Frihet kräver institutionella strukturer som står pall, oavsett vem som sitter vid makten.