Kristina Neimert Carne, kemikalieexpert IKEM (Innovations- och kemiindustrierna i Sverige).
REPLIK
Sverige behöver fasa ut ämnen som är farliga med kunskap, analys och fungerande alternativ. Men att förbjuda utan att förstå konsekvenserna riskerar att slå tillbaka mot både människor och miljö.
Professorerna Rüegg, Bornehag och Rudén skriver i en debattartikel att plast- och kemikaliebranschen bedriver en massiv desinformationskampanj mot ett totalförbud av PFAS (UNT Debatt 5/5). IKEM är Sveriges näst största industriförbund och representerar 1 250 företag inom innovations- och kemiindustrin. IKEM står bakom en begränsning av PFAS och den drivkraft för omställning som denna ger. Att utan vidare precisering anklaga plast- och kemiindustrin för att bedriva desinformation är ett allvarligt påstående som vi inte känner igen oss i.
IKEM:s medlemmar tillverkar inte PFAS men är, liksom hela världens processindustri, beroende av PFAS-material. De används i packningar, filter, membran, slangar och i andra tekniska delar i industrianläggningar. Materialen används för att läkemedel och andra samhällsviktiga insatsvaror ska kunna tillverkas på ett säkert och olycksfritt sätt. Det undantag som IKEM efterfrågar för industriell användning är nödvändigt för att alla dessa samhällsviktiga processer ska kunna fortgå utan avbrott.
Ett förbud utan fungerande alternativ som de tre debattörerna föreslår riskerar göra mer skada än nytta, för miljö, människor, konkurrenskraft och välfärden. För att kunna fasa ut PFAS utan att samhället förlorar viktiga funktioner krävs strategisk och långsiktig forskning och innovation. Här har Sverige chansen att ta på sig ledartröjan.
Alternativ till PFAS för industriella och komplexa applikationer uppstår inte av sig själva, och absolut inte över en natt. Därför är det nödvändigt att begränsningsförslaget bygger på rimliga övergångstider som ger faktiskt utrymme för substitution. Och att regeringen möter begränsningen med strategiska forsknings- och innovationssatsningar för att både skydda människor och miljö, och samtidigt värna det som får samhället att fungera.
Kemikalier kan vara livsviktiga och livsfarliga samtidigt. Därför behöver Sverige en kemikaliedebatt som bygger på kunskap och ansvar – inte på smutskastning och önsketänkande.