Vi sitter på ett kafé i centrala Uppsala. Det brukar vara bra att göra intervjuer där eftersom det är tyst och bra särskilt längst in i lokalerna, och Devang Parekh trivs på kaféer.
– Det här är jag, väldigt mycket jag, säger han och visar på koppen med en fluffig cappuccino som står framför honom på kafébordet.
– Jag gillar att fika, jag tycker om att sitta på kaféer och titta på människor, det har jag fått från min mamma. Jag gör ofta det på Arlanda där jag också jobbar. Jag träffar människor från hela världen i mitt jobb som bagagedetektiv. Du måste älska människor om du ska jobba där, säger Devang Parekh som har arbetat som bagagedetektiv på Arlanda i 22 år. Han spårar resenärers borttappade bagage.
Den 10 januari reser han och hans fru till Indien, till Calcutta. Där ska de fira hans 50-årsdag och träffa släkt.
– Det var 25 år sen sist vi reste till Calcutta. Min pappa och min fru kommer från Mumbai och där har vi varit flera gånger. Min mamma kom från Calcutta, jag tänker på henne nu när jag reser, jag vill hedra henne. Vi ska träffa min morbrors dotter och hennes tre barn som jag har bra kontakt med via sociala medier.
Devang Parekh har bott i Sverige i hela sitt liv, men när hans mamma var gravid med honom reste hon till hemlandet för att vara tillsammans med sin mamma under graviditeten, för att känna sig trygg. Devang föddes i Calcutta och en tid efter födseln åkte han med sin mamma hem till Uppsala. Han funderar en god stund på vad som är indiskt i honom och kommer fram till att han tänker en del på det när han reser i landet.
– Jag är svensk i grund och botten men mina fysiska attribut är indiska. Jag ser ut som en i folkmassorna när jag är där men det är också just då jag märker hur svensk jag egentligen är. Skillnaden mellan indier och svenskar tror jag ligger mycket i hur man lever. Någon sa till mig att när svenskar har semester pratar de ändå om vad de ska göra i morgon, i framtiden och glömmer bort att vara här och nu. I Indien lever människor mer för dagen, säger han
Rätt vad det är hörs melodin till låten: We will, we will rock you från två bord allra längst in i lokalen på kaféet där vi sitter. Men texten är utbytt till: Ge mig, ge mig klappar, klappar. Det är ett gäng förskolebarn som övar på sången.
Devang Parekh tycker att klyftorna mellan människor i Sverige har ökat under senare år. Han anser att vi lever i ett tvåtredjedelssamhälle och det bekymrar honom.
– Folk som har ett arbete jobbar så hårt, en del så hårt att de inte orkar. Samtidigt är det många som inte har något arbete att gå till. Jag tror att det ibland skulle vara bra att dela på jobben, säger han.
Han tycker att det känns skönt att fylla 50 år. Nu kan han blicka tillbaka på livet med pondus och erfarenhet och en sak är han allra mest stolt över:
– Det är att jag gifte mig med min fru. Att jag träffade henne och bildade familj har gett mitt liv mening. Jag träffade henne när jag var i Indien. Vi gifte oss när jag var 25. När man lever med en annan människa måste man visa hänsyn och dela med sig av lycka och svårigheter. Man blir som ett team, säger Devang Parekh och hans ögon glittrar när han pratar om sin fru.
Hur behåller man den gnistan du verkar ha för din fru, i 25 år?
– Vi försöker göra saker tillsammans. Vi går på bio ibland, på museum, ibland på något idrottsevenemang. Så går vi till kaféer och fikar, det gillar vi, säger han.