Kommentar till insändare av Nils Råmbin
I en ”äldrevänlig” stad borde det vara en rättighet för den som fyllt 90 och själv önskar flytta till ett omsorgsboende att erbjudas en sådan plats. Långtifrån alla 90-åringar skulle välja att utnyttja rättigheten, men för många, även betydligt yngre, skulle vetskapen om en sådan rättighet innebära en betydande trygghet och därmed ökad livskvalitet.
Så länge tillräckligt antal äldre representanter saknas i beslutande organ såväl på riksplanet som i kommunen blir tyvärr förståelsen för äldres verkliga behov mycket begränsad. Visst är det bra med många soffor att vila på för dem som ännu är ute och går, men bör inte de mest behövande prioriteras?