Jag blir beklämd av att läsa Måns Lorichs replik (18/6 2025) i svar till Karl Rydås ledare angående regnbågsflaggan (14/6). En företrädare för kommunstyret som inte bara nedvärderar den verklighet som hbtq-personer i dagens Sverige lever i, utan också enligt min åsikt far med osanning i sak, där han uppenbarligen fastnat i politisk polarisering utan att kunna se människorna bakom.
Jag är själv hbtq-person – vanlig, hederlig människa – och står politiskt mitten-höger. Visst, lagligt sett har vi samma rättigheter, något som dock Sverigedemokraterna knappast varit drivande i, men inte i samhället.
När jag och min förlovade går på stan och håller händer utsätts vi för påhopp, för vår del hittills endast verbala, vilket är allvarligt nog, men exempel på annan typ av våld riktat mot hbtq-personer är tyvärr alltför vanligt förekommande. Kommentarer, glåpord och att behöva titta sig en extra gång över axeln är något jag lever med bara för att den jag älskar råkar vara av samma kön.
Regnbågsflaggan är för mig en symbol om att också jag är välkommen i samhället, att det finns de som står upp för mina rättigheter. En regnbågsflagga är ett trygghetsmärke som gör att jag vågar visa mig tillsammans med den jag älskar, i vetskapen att de vid makten faktiskt bryr sig, även om inte alla i samhället gör det. Att nedvärdera den utsattheten och hänvisa till politisk indoktrinering är för mig förkastligt.
Jag själv har jobbat i Östhammar under fem års tid och funderar på att bosätta mig i Norduppland. Att dylika åsikter framförs av företrädare för ett kommunstyre gör mig inte bara beklämd men också mindre benägen att betrakta Östhammar som ett boendealternativ för mig som hbtq-person. Jag förvånas förvisso inte av att en Sverigedemokrat uttrycker sig på detta vis, men blir desto mer nedslagen att övriga partier i kommunstyret i praktiken verkar ställa sig bakom.