Studenter kommer till Uppsala lockade av nationer och en egen nationaldag: valborg.
Kulturen beskrivs ofta som en del av Uppsalas själ. Men det är ofta den historiskt förankrade själen som vi då syftar på tack vare en vacker domkyrka, Uppsala slott, Botaniska trädgården och ett 250-årigt arv efter Linné.
Men något fattas mig ändå.
Jag söker efter något som överraskar och berör. Jag söker en kultur som fyller vardagen med mer mening. Inte efter statiska, visserligen vackra, platser.
I en ny artikelserie ställdes frågan om Uppsalas kulturliv lever. Jag inser att jag inte vet vad Uppsalas kulturliv är. Det känns otydligt, utan identitet och riktning.
Under åren som student har otaliga spex, sittningar, idrotter, studenttidningar och billiga pubar med boksamtal och debatter, avlöst varandra veckans alla dagar. Jag har suttit bland hundratals böcker på Carolina Rediviva och känt mig som Karin Boye när jag läst Shakespeare. Det har räckt att strosa nedför Drottninggatan för att stadspulsen ska pumpa ut i blodet. Nu tittar jag ensamt in på studentlivets glaskupa.
Jag tror att Uppsalas kulturaktörer har blivit bekväma. Studenter kommer fortsätta att söka sig till staden, lockade av 13 nationer och en egen nationaldag: valborg. Men sedan söker sig studenterna vidare till nya sammanhang – eftersom inget håller dem kvar.
Kulturen inom studentlivet är som en isolerad del av Uppsala. Nu när jag inte längre är en del av det sammanhanget finns ingen självklar plats att mötas. Jag saknar att varumärket Uppsala också riktar sig till unga vuxna som inte pluggar. Vart ska vi ta vägen?
Dessutom försöker Uppsala profilera sig som en av Sveriges bästa kulturstäder genom att visa på tidigare studenter i staden som Karin Boye, August Strindberg och Tage Danielsson. Det går inte att leva på gamla bedrifter. En myllrande stad kräver moderna evenemang på alla nivåer: från replokaler, till gatuakter, små uppsättningar, poesiuppläsningar, konserter, utställningar och festivaler.
"Kulturen inom studentlivet upplevs som en isolerad del av Uppsala. Nu när jag inte längre är en del av det sammanhanget finns ingen självklar plats att mötas", menar Lisa Melander.
I UNT:s artikel beskrivs städer som Malmö, Berlin och Köpenhamn som idealplatser för en levande kultur. Det som städerna har gemensamt är självklara kulturella samlingsplatser: kulturhus. Där finns nykläckta artister på samma plats som internationella storstjärnor, men framförallt är det mötesplatser för barn, unga och vuxna.
Jag minns när jag var på Stedelijk Museum för modern konst i Amsterdam och en ung konstnär satt och målade en tavla som skulle bli en del av en hel vägg med personers ryggtavlor som motiv. Konstnären såg så liten ut framför den enorma tavelväggen. Samtidigt kändes han så nära. Mina tårar rann. Det är sådant jag letar efter nu, uttryck som är levande och tillgängliga för betraktaren att interagera med.
Jag vill klargöra att kritiken inte är riktad mot alla de personer som på olika sätt skapar värdefulla kulturuttryck. Vi har en stadsteater som ständigt kommer med nya tolkningar av gamla klassiker och får samtiden att träda fram. Vi har en kulturnatt som lyfter hela staden när människor tar sig ut på gatorna. Mitt i november får ljusspel i stadskärnan även den mest frusna att klä på sig och gå ut i höstmörkret. Vi har Reginas uppsjö av föreställningar och Katalins mångsidiga konserter.
Potentialen finns här i Uppsala. Men jag vet inte var vi som inte längre hör till studentlivet ska hitta ett sammanhang.
Jag hoppas hitta ett kulturliv som håller mig kvar.