"Finance bro"-stilen föddes på 1980-talet. Nu är yuppien het igen.
I ett år har Charli XCX ansetts banbrytande, trots att hon mest kapitaliserat på väletablerad rave-estetik, och lyft den till bredare beskådan – allt för att vanliga tjejer ska få känna sig hippa. Detta ligger i linje med tiden.
Trender är subkulturella frön som snappats upp, och exponerats av kändisskap. Ursprungsströmningarna är sällan intressanta – att passa in, för att sticka ut, är allomfattande överordnat. I populärkultur förblir modet förståeligt. Nymodigheter riskerar att hamna utanför massan som man ska underlägga. Inspiration hämtas i det som varit: däri finns konnotationerna, det breda tilltalet – sådant som är lätt att förstå. Således famlas ständigt efter decennier att reproducera. De subkulturer som tillfälligt träffar rätt lyfts, och blir till världsomfattande kommersiell sörja – där premisser för att nå toppen, att bli it, installeras.
Estetiken ändras således utefter kommersiella fingrar i vädret: Därför presenteras yuppiestil som fräscht under Paris Fashion Week. Därför bar Kim Kardashian 80-tal innan alla började gå i Adidas Samba. Världen följer ju: numera går yngre vuxna i retro-fotbollströjor och 80-tals-sneakers, i hockeyfrillor och indie-sleaze – allt är löst och loose, alla spelar obrydda, när underliggande materialistiska aspirationer slätas över. Visst finns fortfarande tvärvägranden – de reaktionära, eller de originella (som Priscila Fernandes antikapitalistiska nakenkonst förra veckan). Men det mesta förblir poseranden – om inte, istället bara bisarrt och smaklöst och oavsett oförstått, i en dum värld. Därmed verkar ett oundvikligt val krävas: var som alla andra, eller gör tvärtom, och bli precis lika töntig. Förr var det ändå annorlunda: Punk, progg och flower power var gräsrotsrörelser som revolutionerade gentemot det gamla och banade väg framåt. Det var avantgarde, men mobiliserade brett – och förblev coolt när det väl nått mainstream. Det ägde viss unikhet. Var finns dessa banbrytande trender idag? Det som slår sig loss, på riktigt? Werthers blåa frackar? Paradoxalt syns kanske fåtalet ljusglimtar i närheten: svenska världsartister som Bladee och Yung Lean är unikum i en annars slätstruken musikbransch. De bidrar med spretighet, utan att förlora en originell och smakfull estetik – perfekt kalibrerad för digital tidsera (om än avvikande för en vanlig kille som mig). Det är ingen tillfällighet att Charli XCX arbetade med båda på sitt "Brat"-album, de skapade delvis grunden till hennes approprierade estetik. Var god och kom ihåg folk som dem – värna om dem. De är få nu.
Alltmer har jag själv landat i att classic never goes out of style: i Svarta Ray-Bans, dova kostymer och cigg (skoja, röker inte) klär jag mig i sann Bruno K Öijer-anda. Jag ser lite ut som en hemlös poet med Patrick Bateman-frisyr (jag undgår inte helt generationella finance-bro-ideal). Samtidigt är även detta – om än tidlöst – ett svar funnet i retrospektiv, en reproduktion av normer vi redan haft. Det vore därför önskvärt om någon kom med något nytt – det kommer då inte vara jag.