Drama
Titel: Alla älskar Touda
Visas på: Fyrisbiografen
I rollerna: El Moustafa Boutankite, Jalila Tlemsi, Nisrin Erradi
Regi: Nabil Ayouch
Speltid: 102 min
Betyg: 3
Filmens inledningsscener är dess starkaste. Touda, spelad av Nisrin Erradi, uppträder på en fest. Hon sjunger om sviken kärlek och längtan efter frihet, dansande och sensuellt. Därefter görs ett snabbt klipp över till en dunkel skog där hon jagas av lystna män från festen. Efter några ångestfulla sekunder når de henne och begår övergrepp.
Men nästa dag måste Touda fortsätta att sjunga på barerna i sin hemby för att försörja sig och sin lilla döva son. Grannkvinnan som hjälper henne med pojken läser in sångtexter på band som Touda sedan lär sig. Hon kan nämligen inte läsa.
Ibland träffar hon sin gifta älskare. Men Touda drömmer om att göra karriär som sheikha, en traditionell sångerska som sjunger om kärlek, motstånd och frigörelse. Sheikhorna sågs som hjältinnor på 1800-talet i Marocko. Numera smutskastas de.
Touda vill till Casablanca för att utvecklas och för att tjäna mer pengar. Hon tror också att sonen har större möjligheter till utbildning där. Sonen får bo hos Toudas föräldrar på landet medan hon provar lyckan i storstaden.
Filmen är som mest levande, rent glödande i de stunder då Touda uppträder. Det som sker däremellan är blekare skildrat med lågmält skådespeleri. Tvära klipp mellan filmens scener lämnar mycket outsagt. Hur sker exempelvis hennes genombrott? Ena stunden är hon gatusångerska tillsammans med en äldre musiker. I nästa är hon en hyllad stjärna i en lyxig miljö. Hur gick det till?
Har man heller inte något förhållande till den traditionella musiken blir scenerna med hennes uppträdanden väl långa. Ändå når styrkan i sångtexterna fram, förmodligen kontroversiella i ett land med en knepig kvinnosyn.
Regissören, Nabil Ayouch, berättar ofta i sina filmer om utsatta och utstötta. Hans film om gatubarn, "Ali Zaoua –Gatans prins", fick Bronshästen på Stockholms filmfestival. Han har också berättat om hur terrorister skapas i "Guds hästar".
Det räcker dock inte med att luta sig mot sånger från det marockanska 1800-talet för att skildra ett kvinnoöde i dagens Marocko. Det blir knepigt när man inte har full koll på kulturen eller bakgrunden till berättelsen. Men filmtiteln är nog ironisk och Toudas egensinniga kamp mot en förstockad kvinnosyn och för ett självständigt konstnärskap är begriplig.