År 1977 åkte Elvis på sin sista turné genom USA. Hans kropp var i ett bedrövligt skick och som underhållare var han en skugga av sitt forna jag. Oftast behövde han hjälp av sina bakgrundsångare för att klara av de mer krävande partierna i låtarna. På konserten i Rapid City, South Dakota den 21 juni fick publiken dock vara med om ett magiskt ögonblick när Elvis tecknade åt sin back up-sångare att han fixade låten på egen hand och gjorde en odödlig version av Unchained melody.
Alla som har sett klippet från den konserten vet att det är meningslöst att försöka imitera Elvis. Man kan härma hans klädstil, hans rörelser och hans röst i olika stadier av karriären men det går aldrig att fånga utstrålningen som framförallt var det som gjorde honom till den störste underhållaren.
Det vet Göran Engman också och försöker inte ens. Nästan demonstrativt kliver han in på scenen i Uppsala Stadsteaters källare i en småslarvig skjorta, ett par jeans och sin ”naturliga” hårfärg, grå. Det blir heller ingen show som håller sig oavkortat till Elvis. Lite Göran Engman med Elvislåtar som fond och sköna anekdoter om sitt eget turnerande, teaterlivet och familjen. Lite visdomsord om att vi måste vara snälla mot varandra, ta vara på nuet och att musik överbygger språkbarriärer, samt några korta och obearbetade anekdoter om Mr Presley.
Och en rad Elvis-tolkningar förstås. Ofta ganska lika originalen. Göran Engmans sångröst lyfter i de gospelinspirerade numren och är i de lugnare låtarna ibland förvillande lik Kungens.
Göran Engmans myskarisma och löftet om att det ska spelas Elvislåtar fyller på egen hand Ettan några kvällar. För att uppnå mer än så skulle han och Kettil Medelius, som står för musiken, behöva skaka av sig känslan av ett par killar som har lite lattjo vid sidan av sina huvudsysslor och jobba fram en tydligare röd tråd. Det som framförallt saknas är inramande mellansnack som håller ihop delarna. Att det är kul att sjunga och spela Elvis räcker inte riktigt.
I andra set händer också något. Scenen öppnas upp för dans och Göran Engman har i alla fall dragit på sig kostym och skinnslips. Rörelsemässigt liknar han den där irriterande blyga killen på festen som äntligen börjar snacka framåt småtimmarna. Eller en ohälsosamt jordnära skådis som övervinner sin ambitionsfobi och blommar ut. En liten bit av Elvis ande skymtar i skuggorna av den häftiga ljussättningen. Det är omöjligt att imitera Elvis, men att närma sig honom med svenssonrealism och vardagskläder går ännu sämre.
KULTURBLOGGEN: Se klippet där Elvis framför Unchained Melody 1977.