Chefsproducenten Katja Sliwinski tycker att teatern tar små steg i rätt riktning när det gäller att öka mångfald och inkludering. Men fortfarande återstår mycket att göra, menar hon.
Katja Sliwinski står och suger på en e-cigarett utanför sceningången till Uppsala stadsteater. Vi tar oss upp till den nedsläckta foajén utanför Lilla scenen och slår oss ned med varsin kaffe. Teaterhuset ligger i stort sett öde i slutet på juni. Veckan efter checkar även Katja ut och går på semester.
Hon är chefsproducent och har arbetat med teater sedan slutet på 1990-talet. Debatten om behovet av mångfald och inkludering är långt ifrån ny, menar hon.
– Egentligen är det samma samtal nu som då. Diskussionen går på repeat på scenkonstbiennaler år efter år. Hur ska vi bredda publiken, hur ska vi nå de unga, hur ska vi nå alla med annan bakgrund?
Katja Sliwinski anser att mångfald på scenen är extra viktig när det handlar om barn- och ungdomsteater. Alla måste kunna spegla sig, säger hon.
Samtidigt har det hänt en del under de 25 år som Katja Sliwinski kan överblicka, åtminstone på skådespelarsidan. Bland teaterchefer, dramtiker och regissörer står det tämligen still, enligt henne. Den press som satts på skådespelarutbildningarna har dock gett viss effekt, anser hon. Numera skiljer sig bakgrund och utseende åt bland nyutexaminerade skådespelare på ett annat sätt än tidigare.
– Det märks att mångfalden har ökat, men nivån är inte i närheten av vad som krävs för att spegla hur det ser ut i samhället. Den obalansen gör det knappast lättare att fånga in de publikgrupper som vi inom teatern säger oss vilja nå, säger Katja Sliwinski.
Hon tycker att det är rimligt att offentligt finansierad teater speglar sin stads befolkning. Det ligger faktiskt i deras uppdrag, anser hon.
Yoel Escanilla och Inès Cherif var två av dem som medverkade i "Sunon från Monte Christo" på Stadsteaterns lilla scen tidigare i år.
Katja Sliwinski skulle gärna se att det svenska teaterlivet blev mindre vitt.
Katja Sliwinski skulle gärna se att det inte enbart blev uppenbara "projekt" av teatrarnas mångfaldssatsningar. På Uppsala stadsteater har hennes man Affe Ashkar de senaste åren satt upp tre pjäser med fokus på förorten: "Bra där!", "Salong Golnaz" och "Shunon från Monte Christo".
– Vilka castar han? Jo självklart såna som trovärdigt kan gestalta en skildring av orten. Då blir det väldigt tydligt att här har vi en ensemble med en annan bakgrund, men jag skulle också vilja se en större mångfald i alla föreställningar.
Hon tycker att det långsamt blir bättre men ser också hinder som bromsar utvecklingen. Det gör att teatern, med Katja Sliwinskis ord, fortfarande är en vit värld. Enligt henne handlar det mycket om dem som sitter på makten – teaterchefer och regissörer.
– Nu har vi fått en teaterchef (Rikard Lekander, reds anm) som är mycket medveten om de här frågorna. Det är faktiskt inte längre jag som alltid skriker högst på mötena, ler Katja Sliwinski.
Hon kan också bli lite trött på den eviga parallelldebatten om behovet av föryngring inom teatern.
– Den diskussionen är intressant, men vi hoppar hela tiden över mångfaldstänket. Vad spelar det för roll om vi får in fler yngre regissörer på institutionerna om de är fostrade i samma tradition som de äldre?
Katja Sliwinski tycker att teatern ligger långt efter andra kulturyttringar, inte minst popmusiken. Den scenen ser i dag väldigt annorlunda ut jämfört med 1980- och 90-talet. Då var det ovanligt med artister som Seinabo Sey, Sabina Ddumba, Darin eller Laleh i mittfåran.
– Teatern har jobbat superbra med jämställdhet men aldrig riktigt kommit i kapp när det gäller etnisk mångfald. Många säger att det beror på språket, men den förklaringen håller inte. Det vimlar av andra generationens invandrare med svenska som modersmål. Ändå syns de inte på scenerna.
Vad händer om teatern inte jobbar aktivt med de här frågorna?
– Då avskärmar vi oss från publiken och blir mindre relevant. Jag tänker att det här är extra viktigt när det gäller skolteater. Om många av barnen inte känner identifikation med skådespelarna de ser på scenen blir de troligen mindre sugna på att gå på teater som unga vuxna.
Uppsala stadsteaters chef Rikard Lekander bor i Stockholm men tycker att han börjar få ett grepp om staden där han jobbar.
Rikard Lekander tror att det är svårt att sätta ihop ett spelprogram utifrån ett målgruppstänk. Publikens smak är komplex, anser han.
Hennes chef, Uppsala stadsteaters vd Rikard Lekander, håller med. Han pratar gärna om vikten av en vital barn- och ungdomsteater som också är inkluderande och speglar mångfalden i dagens Sverige.
Lekanders förhoppning är att få till ett samarbete med Gottsunda dans & teater (GDT). Får han som han vill så startar Stadsteatern på sikt en barn- och ungdomsteaterscen i GDT:s lokaler i Gottsunda centrum.
– Det vore bra om vi kunde få till en filial liknande sådana som stadsteatrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö har sedan flera år. Det finns en poäng med att ha en sådan scen en bit från citykärnan. En stadsteater får inte bara ses som en angelägenhet för dem som bor centralt, säger han.
Än så länge handlar det om en vision, även om Rikard Lekander säger att han redan "drar i alla trådar som finns". För att förverkliga idén krävs en politisk vilja och naturligtvis pengar för att finansiera en utökad teaterverksamhet.
Under samtalet i de gula besöksfåtöljerna i Rikard Lekanders tjänsterum kommer vi också in på den uppmärksammade debattartikel han skrev i DN i våras. I texten satte han ned foten i den pågående diskussionen om behovet av föryngring i teaterhusen och det målgruppstänk som tycks ha fått fäste.
Lekander varnar för en utveckling där publiken fördummas av teatrarna och reduceras till målgrupper som enbart antas vara intresserade av sådant som ligger nära deras egen verklighet eller identitet. Hans egen övertygelse är att publikens smak är betydligt mer komplex och oförutsägbar.
– Ibland känns det som om teatrarna söker enkla sanningar och försöker kategorisera publiken på ett sätt som hör ihop med den allmänna populismen. Det finns en fälla i ett sådant synsätt som bygger på någon sorts ängslighet, säger Rikard Lekander.
Rikard Lekander tillträdde som vd för Uppsala stadsteater 1 november i fjol.
Han menar att det skett en förskjutning inom scenkonsten. Tidigare var utgångspunkten att publiken skulle erbjudas något de inte visste att de ville ha. Nu handlar det mer om att utgå från besöksstatistik och ge publiken det teatern tror sig vara säker på att publiken uppskattar. Säkra kort väger tungt.
Lekanders erfarenhet är att det sällan går att spå hur en föreställning ska gå publikmässigt. Han tar "Jernbanan" som exempel. Musikalen som byggde på Sara Lidmans romansvit var på förhand ingen given publiksuccé. Med facit i hand konstaterar Lekander att föreställningen blev Stadsteaterns mest sedda under föregående spelår.
Men krävs det inte att teatern jobbar strategiskt om man vill locka fler yngre besökare?
– En yngre publik kan mycket väl uppskatta samma uppsättningar som en äldre. Frågan är bara hur man når de unga vuxna. Jag delar inte uppfattningen att vägen dit går via unga skådespelare och teaterchefer. Jag är Sverige yngsta stadsteaterchef, men jag tror verkligen inte att det i sig lockar en ung publik.
Lekander har, lika lite som någon annan, ett färdigt recept för hur man attraherar fler unga besökare. Enligt honom handlar det om att nå ut i fler kanaler och allmänt sänka trösklarna till teatern. Men framför allt gäller det att få upp ett teaterintresse hos barn och unga, och sedan behålla det greppet så att de fortsätter att gå på teater i vuxen ålder.
– Det är så man föryngrar publiken på sikt.
Klara Enervik och Robert Noack i "Jernbanan" som gick för fulla hus på Stora scenen på Uppsala stadsteater hösten 2024.
Genomsnittsåldern för Uppsala stadsteaters besökare ligger på 50 år, barn- och ungdomsföreställningar borträknade. Det är några år yngre än rikssnittet, enligt Rikard Lekander. Statistiken är dock inte exakt. Man måste inte ange personnummer vid biljettköp.
Rikard Lekander skulle inte ha något emot om snittåldern låg lägre.
– Självklart inte, men i så fall utan att tappa de äldre besökarna. En teater ska vara ett allåldershus.
Tittar man på biljettpriserna visar det sig att det är förhållandevis dyrt för unga vuxna att gå på Uppsala stadsteater jämfört med andra stora institutionsteatrar.
På Dramaten kostar det 150 kronor att se en produktion på Stora scenen för den som är 26 år eller yngre. Samma pris gäller på Malmö stadsteater för besökare upp till 30 år.
I Uppsala betalar studenter och unga upp till 26 år hälften av ordinarie biljettpris, det vill säga 127–288 kronor beroende på vilken föreställning det handlar om. För 13–19-åringar finns ett årskort som kostar 400 kronor och ger entré till alla ordinarie föreställningar.
– Vi ska försöka marknadsföra ungdomskortet bättre. När det gäller prissättningen för 20–26-åringar så ligger vi kanske lite högt jämfört med andra städer. Där behöver vi nog rannsaka oss själv och se över prissättningen, säger Rikard Lekander och berättar att tolv procent av teaterns besökare hör till kategorin studenter och unga under 26.
Att teatern år efter år slagit publikrekord betyder inte att jakten på den yngre publiken får avstanna, enligt Lekander.
– Nej, vi får verkligen inte slå oss för bröstet utan måste fortsätta jobba med de frågorna.
Uppsalas teaterscen domineras med eftertryck av Stadsteatern, även om det i skuggan av kolossen på Kungsgatan också finns några fria grupper. Men antalet är mindre än vad man skulle kunna tro i en stad av Uppsalas storlek, anser Rikard Lekander.
– Det är lite svårt att förstå vad det beror på. En stads fria teaterliv bygger ofta på att det finns eldsjälar, så en fråga man bör ställa sig är om Uppsala tar hand om och uppmuntrar sådana personer. Annars är risken stor att de flyttar.
Själv skulle han gärna se en mer livaktig friteaterscen i Uppsala, det vore bra både för Stadsteatern och Uppsalaborna.
Dramatikern Dag Thelander driver sedan 2018 friteatergruppen Östfronten, som fått mycket uppmärksamhet för sina musikaler.
Malin Karlsson, Ida Löfholm och Lidia Bäck i Östrfrontens version av "Pelikanen", Strindbergpjäsen med fokus på mammarollen.
En som otvivelaktigt hör till kategorin eldsjälar som får saker att hända är dramatikern Dag Thelander. Tillsammans med musikern och parhästen Per Wickström driver han friteatergruppen Östfronten med bas i ett gårdshus på Bredgränd i Uppsala.
Östfronten har haft stora framgångar sedan starten 2018, med uppmärksammade musikaler som "Pelikanen", "Trollkarlen från Chicago" och "Vansinnets historia". I höst är gruppen aktuell med en nyskriven föreställning om Alva Myrdal, "Hela Sveriges mor".
När Thelander beskriver Uppsala som teaterstad blir Stadsteatern den givna utgångspunkten.
– Vi har en väldigt stor och bra stadsteater om man jämför med andra städer. Däremot är det ont om frigrupper. I andra jämförbara städer är friteaterscenen större och mer synlig.
Enligt Dag Thelander tycks Uppsala kommun generellt ha valt att satsa stort på Stadsteatern och mindre på de fria teatergrupperna.
– Om det är en bra eller dålig prioritering har jag svårt att värdera. På ett sätt är det synd att det blir färre alternativ till den dominerande aktören, samtidigt som det säkert finns fördelar. Det blir mer resurseffektivt och folk vet vart de ska gå för att se teater, säger han.
Själv har han goda erfarenheter av kommunens bemötande när Östfrontens föregångare, Teater C, bildades för runt 15 år sedan.
– Viktigast av allt var dåvarande Reginachefen Paul Kessels positiva inställning. Han ville gärna ha en ung frigrupp i huset och välkomnade oss.
I Stockholm, där Dag Thelander också varit verksam, var det åtminstone på den tiden svårare att få stöttning.
– Mer pengar att söka visst, men samtidigt större konkurrens. I Uppsala var det mer "oj, vad kul att ni vill starta en teatergrupp".
Östfrontens publik beskriver han som varierad i ålder. Dag Thelanders gissning är att många är i samma ålder som Östfrontens medarbetare, det vill säga i 40-årsåldern.
Teaterlivet i Uppsala kretsar av tradition i hög grad kring Uppsala stadsteater, konstaterar Dag Thelander. Att det finns förhållandevis få frigrupper är därför inte så konstigt, menar han.
Musikalerna om ideologen Milton Friedman ("Trollkarlen från Chicago") och filosofen Michel Foucault ("Vansinnets historia") lockade påfallande många yngre, främst studenter.
– Men rent allmänt skulle jag nog säga att det finns en kulturbärande grupp som är lite äldre, åtminstone 50 plus. Den gruppen bär upp i stort sett all scenkonst. Det är inget unikt för oss eller staden Uppsala, så är det i hela Sverige.
När det gäller föryngring och breddning av den svenska teaterpubliken skriver Dag Thelander under på att det är en viktig diskussion. Men han är också tydlig med att han och Per Wickström inte skapar Östfrontens föreställningar utifrån sådana utgångspunkter, det handlar snarare om magkänsla.
– Som fri aktör är det vårt privilegium att göra vad vi vill. Jag skriver om sånt jag själv tycker är intressant. Då finns åtminstone förutsättningarna för att det ska bli bra, säger Dag Thelander med ett leende.
Att även publiken ler och skrattar är viktigt för Östfronten. Dag Thelander vill roa och underhålla sin publik. Tilltalet ska vara lättsamt, musiken och sångnumren är bärande i alla föreställningar. Det tunga och svarta är inget för Östfronten.