Den mest slående bilden under onsdagen var scenförskjutningen i politiken. Alliansen som länge setts som i det närmaste uträknad stod plötsligt enad igen. Stefan Löfven, som kände sig säker nog att avstå Almedalen för att trygghetsvandra i Sverige befann sig plötsligt på djupt vatten.
Onsdagsmorgonens pressträff med allianspartiledarna gav ett glasklart budskap: partierna saknar förtroende för infrastrukturminister Anna Johansson, inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist. Därför kommer de att rikta misstroendeförklaring mot de tre socialdemokratiska statsråden. Mot Johansson för att hon inte haft kontroll över Transportstyrelen och inte hållit sig informerad. Mot Ygeman för att han varit informerad men inte agerat trots att han har en samordnande roll för krishantering. Mot Hultqvist för att han också varit informerad men inget sagt.
Ygemans samlade agerande är det som ter sig mest graverande. Även misstroendeförklaringen mot Johansson är rimlig med tanke på att hon är ansvarig minister för Transportstyrelsen. Hultqvist har i sammanhanget inte samma belastning. Att den omvittnat kompetente försvarsministern dras med är kanske oundvikligt, men olyckligt mot bakgrund av hans förmåga att få saker att hända inom försvarspolitiken.
I skrivande stund kan vi bara spekulera om vad som kommer att hända. Journalisterna hängde utanför regeringskansliet som tålmodiga fågelskådare som lystrar efter minsta vingslag under onsdagen, men ännu vid denna upplagas pressläggning hade det inte hörts ett pip.
LEDARE: Haveri och flagranta brister. Så beskriver statsministern IT-härvan på Transportstyrelsen.
Allianspartierna valde att släppa en ”begränsad bomb” mot regeringen. Den var tillräckligt kraftig för att få marken att gunga men inte för att rämna. Om de hade riktat misstroendeförklaringen mot statsminister Stefan Löfven skulle ansvaret för att ha kastat ni landet i en regeringskris vilat på alliansens axlar. Nu föll den svåra frågan om att eskalera eller resignera i stället blytungt på Stefan Löfven.
Politiskt finns det olika vägar att gå. En är så klart att omröstningen hålls och att allianspartierna, som har SD:s uppbackning i denna fråga, avsätter de tre ministrarna. Men att Stefan Löfven skulle sitta och vänta på det verkar inte troligt. Han kan välja att utlysa nyval, men det skulle förringa det som har skett och underkänna alliansens kritik av bristerna av hanteringen. Det vore riskabelt. De två alternativ som ter sig rimligast är att antingen föregå omröstningen i riksdagen genom att peta ministrarna eller att avgå. Om Löfven väljer det senare väntar en talmansrunda som med största sannolikhet slutar med att han återigen får uppdraget att bilda en regering.
Löfven II vore en avlövad regering, men som man bäddar får man ligga. Nonchalansen över säkerhetsfrågor blir vad som än händer en mycket dyrköpt läxa om att en regering måste ta rikets säkerhet på största allvar.
UNT Ledare