Rätten att söka asyl. Rätten att få vara sjukskriven eller få personlig assistans. Det har knappast undgått någon att utfallet av dessa lagstadgade rättigheter stramats åt de senaste 20 åren. Rättigheterna i sig kan vara intakta men utfallet, bedömningarna av vilka som ska få stödet, har påverkats av politiska beslut.
Det har funnits goda skäl till det. Numerär är inte ett sådant skäl, alltså att de som kräver sin rättighet blivit många fler än någon räknat med. Ett exempel: Sverige hade räknat med cirka 200 ensamkommande flyktingbarn om året men 2015 kom det över 30 000. Även kostnader för långtidssjukskrivningar och personlig assistans blev många gånger högre än beräknat på 2000-talet.
Goda skäl är bland annat förekomsten av fusk och missbruk, eller att reglerna inte fungerar som tänkt. Motmedlet kan vara ökade kontroller, eller att skruva i systemet och helt enkelt höja trösklarna för dem som söker hjälp. Den uppenbara risken då är att det slår över åt andra hållet, att svårt utsatta medborgare blir utan livsnödvändiga åtgärder.
Den personliga assistansen utreddes på 2010-talet och stramades åt med i vissa fall uppenbara negativa konsekvenser. Bland annat nekades brukare hjälp med andning och sondmatning. Många upprördes av detta och lagen ändrades 2020 så att andning kategoriserades som ett ”grundläggande behov” och därmed kan ge rätt till assistans.
Att bedömningen fortfarande är mycket hård visar dock fallet med 23-årige David Rosander (UNT 9/6). Han har stora behov men inte tillräckligt stora för att få assistans, visar kommunens kartläggning. Visserligen behöver han hjälp med ”allt från att klä på sig till att äta och orientera sig”. Men sedan man ”klockat” honom anser man ändå att han kan klara sig själv med hjälp av hemtjänst.
David Rosander faller mellan stolarna eftersom hans mål inte bara är att klara vardagsbestyren. Han har höga betyg och ambitionen att plugga juridik. Hade han bara fått den grundläggande hjälpen så hade han fått hjälp med det också. Men nu är han avskuren från världen i sin bostad.
Han illustrerar vad rättigheter är till för, att den som vill och kan bidra inte ska hindras av sin funktionsnedsättning. Det som är självklart med rullstolsramper, blindskrift och hörslingor gäller tydligen inte här. Vi andra missar därför kanske en bra jurist samtidigt som David missar det liv han kunde ha haft. Uppsala kommuns omsorgsnämnd kan ändra på det genom att ta upp hans fall på nästa sammanträde, som är redan i morgon fredag.