Tankarna går till i början av 1990-talet då de baltiska staterna befriats från Sovjetunionen. Man fick börja från början och behoven var enorma. I bland annat Sverige lastades skolbänkar, vårdsängar och all tänkbar utrustning för att fraktas över Östersjön. I dag ser det minst sagt annorlunda ut då Estland, Lettland och Litauen framstår som föredömen på många områden.
Jag tänker ändå på dessa lastbilar när universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala meddelar att man startar en insamlingskampanj för att få råd med nya bord och stolar till de anrika läsesalarna (UNT 13/5). En miljon kronor hoppas man få in. ”Vi tror att många alumner, men även andra som tycker om miljön på Carolina, kan vara intresserade av att bidra”, säger bibliotekschefen Johanna Hansson.
En snäll tolkning skulle kunna vara att det här blir ett roligt projekt där många får vara med och bidra till byggnaden där de slitit sitt hår (och stol) med c-uppsatsen. Statens Fastighetsverk gör ju också den mer kostsamma översynen av ventilationen och elsystemet.
Men det sker i en kontext där Carolina ska spara nio miljoner kronor (9/5). Nio tjänster ska bort, främst bibliotekarier. Dessutom försvinner ett antal timanställda amanuenser ur organisationen. Sämre service för forskare och studenter är en given konsekvens. Grundproblemet för universitetsbiblioteket är stigande lokalkostnader.
Nordens äldsta universitet har mängder med framträdande byggnader av modernt snitt. Det tillbyggda Ångströmlaboratoriet, Segerstedthuset för administrationen och Humanistiska teatern vid Engelska parken är några exempel. Men de som verkligen sticker ut, som kan sägas representera Uppsala universitet, är ändå främst två: huvudbyggnaden och Carolina Rediviva.
Att statliga Akademiska Hus höjer hyror i en evig pengakarusell är ovärdigt den högre utbildningen, som vi skrev på ledarsidan (11/4). Men Uppsala universitet äger ändå sin rätt att prioritera användningen av närmare nio miljarder kronor varje år och då bör några områden kunna fredas för att behålla platsen som det främsta lärosätet.
På tisdagen fick nedläggningshotade studenttidningen Ergo i sista stund sitt bidrag på 900 000 kronor. Ingen enorm summa, kan man tycka, för att inte Lundagård ska bli ensam herre på täppan. Vad mer kan ett stort universitet göra för att hålla sitt varumärke intakt, till en bråkdel av kostnaden för ett nytt instrument på Ångström (inget ont i det, sådan behövs)? Jo, man kan se till att biblioteket där i toppen av backen får ha kvar sin status som en av landets främsta kunskapsborgar för nya studenter.