Det som drabbade Elsa måste få större följder än bara förändrade rutiner.
Att ta ansvar utan att ta ansvar. Det är ett lika svårt som svårsmält politikertrick. Uppsala kommun är tyvärr inte ett undantag, vilket dagens debattartikel (UNT 27/3) från kommunalråden Erik Pelling (S), Tobias Smedberg (V), Linda Eskilsson (MP) och Stefan Hanna (UP) är ett tydligt exempel på.
Syftet med den externa granskningen var att ”bedöma om äldrenämnden säkerställt att tillräckliga åtgärder vidtagits efter att verksamheten fick information om händelserna avseende sexuellt våld inom hemtjänsten”. Det här är viktigt, granskningen handlar alltså om hur man agerade man efter att man fick kännedom om det som skett.
Kritiken från den granskande revisionsbyrån KPMG är hård: ”Vår samlade bedömning utifrån granskningens syfte är att det inte funnits en aktiv styrning, uppföljning och kontroll från äldrenämnden baserat på de åtgärder som förvaltningen arbetat fram.”
Det påpekas att det brister i styrning, uppföljning och kontroll. KPMG bedömer att ”äldrenämnden inte har säkerställt en tillräcklig ledning, styrning och kontroll av den aktuella verksamheten”, och att problemen har funnits under en lång tid.
På detta svarar de fyra kommunalråden i sin debattartikel att man agerar på granskningarnas kritik. Rutiner för dokumentation ska stärkas, nya lösningar för att brukarna ska känna sig trygga ska tas fram, kontroller i brottsregistret har genomförts.
Detta är bara ett axplock av de förändringar som nu sker, men en sak förbigår kommunalråden med tystnad: tjänstemännen. Det är samma ledande tjänstemän nu som då på äldreförvaltningen.
Samma personer som både före och efter det inträffade, har brustit i kontroll, uppföljning och styrning. Och som, viktigast av allt, inte tog en utsatt äldre kvinnas berättelse på allvar.
Hade inte Elsa och hennes barnbarn Mimmi kontaktat UNT och hade inte UNT börjat gräva i frågan – vad hade då hänt? Sannolikt ingenting. Vi ska komma ihåg att det var först efter den mediala uppmärksamheten som förändringsarbetet satte igång. Hade det inte varit för det hade man fortsatt att släta över och skjuta ifrån sig.
Hur är det att ta ansvar?
”Jag önskar att kommunen också ger mig värdigheten tillbaka. De skulle behöva erkänna att de felat mot mig, vet du. Jättemycket.” Orden är Elsas egna (UNT 26/11). Det är det enda hon kräver, trots det hon har utsatts för och det hon sedan tvingats genomlida.
I grund och botten är det enkelt. Så länge inga ledande tjänstemän tvingas lämna äldreförvaltningen har inget ansvar tagits. Då är det bara ett låtsat ansvarstagande, en lek med ord.