Vad är egentligen en miljöskandal? En sökning på ordet med tillägget ”värsta” ger svar som oljeutsläpp, kärnkraftshaverier eller massdöden i indiska Bhopal för 40 år sedan. Det rör sig då om olyckor, om än skandalösa sådana som orsakats av försumlighet och slarv eller ekonomiska intressen.
Om man i begreppet lägger in en mer smygande förorening av naturen som dolts tills konsekvenserna blivit uppenbara, då går kanske tankarna till länder med bristande kontrollsystem. Men man får ganska god utdelning även här i Sverige, med långdragna händelser där företag och myndigheter inte förmått att skydda allmänheten: tänk bara på BT Kemi i Teckomatorp, Hallandsåstunneln eller den ännu aktuella sophärvan med Think Pink.
En annan kategori är där man aningslöst använt ett ämne som ansetts ofarligt men där verkligheten sedan gett andra besked. Som insektmedlet DDT, byggmaterialet asbest eller kemikalien pfas, som finns i mängder av varianter och som visat sig kunna förgifta dricksvatten när den använts för brandbekämpning. Är det då en skandal? Det beror naturligtvis på hur den nya kunskapen hanteras och vilket ansvar som tas för skadorna.
Det har gått över tio år sedan förhöjda halter av evighetskemikalien pfas påträffades i dricksvattnet i anslutning till militärflygplatser. Först ut var Tullinge i södra Stockholm, i Uppsala upptäcktes förhöjda halter hos nyblivna mammor 2012. Året därpå, 2013, kom larmet från Kallinge i Blekinge, där försvaret övat släckning i direkt anslutning till dricksvattentäkten.
Kallingeborna har kämpat länge för rättslig upprättelse mot försvaret och det kommunala vattenbolaget. Fyra av sex i Pfas-föreningens styrelse har fått cancer, andra sköldkörtelsjukdomar till följd av hormonrubbningar. Invånarna har 60 gånger högre halt av pfas i blodet än normalt. Efter prövning upp till Högsta domstolen har halterna erkänts som ”kroppsskada”. Närmast väntar man på besked om eventuellt skadestånd.
I Uppsala har den rättsliga tvisten mellan Försvarsmakten och Uppsala Vatten avgjorts till kommunens fördel. Försvaret har förorenat vattnet och ska stå för reningskostnaden. Skadorna för konsumenterna handlar främst om de cirka 800 som bor i området kring flygplatsen vid Ärna. Bara en bråkdel av brunnarna i närområdet har testats. Det senaste halvåret har Ärnaborna druckit flaskvatten på försvarets bekostnad.
Hur är det att leva med en giftig kemikalie i kroppen? Två uttalanden har stannat i minnet. Det var den medelålders mannen i Kallinge som alltid sprungit så mycket och som druckit ”kopiöst” efter träningspassen. Och så Calle Pålsson, pappa boende vid Ärna: "Vår son har druckit vattnet från välling och framåt", sade han till UNT i februari.
Hur ska denna oro, denna klump i magen, kunna kanaliseras? Att försöka få upprättelse som Kallingeborna är ett sätt. Men hur gör man när motståndarna är de mäktigaste tänkbara, satta att ge dig grundläggande trygghet, frisk luft och rent vatten? Och när dessa två, försvaret och vattenbolagen, lägger all energi på tvisten om vem som ska betala?
Försvarsmakten ”bryter tystnaden” då Björn Norrbrand, chef på miljöprövningsenheten, talar om det ”intensiva arbetet” med att klarlägga vad som hänt på 20 platser i landet, bland annat vid Ärna (UNT 2/6). Han säger saker som att ”brunnsägare har ansvar för sitt eget dricksvatten”, och låter inte alls som att det är rättsligt klarlagt att man orsakat kroppsskada på invånarna som ska skyddas.
Visst är pfas-utsläppen en miljöskandal. Beroende på hur den utvecklas kanske en riktig praktskandal som får andra i historien att förblekna.