Malmöbon Kajsa Uhlin flyttade till Uppsala, fick ett åttavåningshus framför näsan och flyttade vidare till Örbyhus. Hon kommer inte tillbaka. Vill hon känna storstadspuls åker hon till Stockholm eller Malmö, skriver hon i en insändare i UNT (25/4). Uppsalapolitiker bryr sig varken om stadens historia eller dess invånare, skriver hon vidare. Och de föredrar hus framför träd. Har hon en poäng?
Det finns (förstås) inga politiska beslut om att göra Uppsala till en storstad, inte heller någon riktig definition på vad en ”storstad” egentligen är. Däremot finns en stark befolkningsökning i kommunen i slutet av 1900- och i början av 2000-talet. Det är i första hand den som ligger bakom översiktsplanerna, bostadsbyggandet och till slut även fyrspårsavtalet med staten 2017 och det efterföljande beslutet om spårvägen.
En gång i tiden kanske Uppsalabor undslapp sig ett leende efter årsskiftet om det framkom att man var fler än västeråsarna. Att vara störst, eller åtminstone större än en viss konkurrent, har alltid gett en känsla av att ha lyckats med något. Lite oklart med vad, kanske, men det är ju alltid bättre att vara en inflyttningskommun än motsatsen. Nya invånare är lika med nya skattebetalare, eller?
Några saker har bidragit till att grumla tillväxtglädjen. Till exempel det kommunala utjämningssystemet, som slagit åt många håll, utom åt glesbygd med vikande befolkningsunderlag. Vinnarformeln har också påverkats starkt av ökade kostnader för allt som ska ske i växande kommuner, förutom bostäder också välfärdsservice och infrastruktur.
Det är ett nationellt problem att byggprojekt både drar ut på tiden och blir dyrare än beräknat. Exemplen är många. Uppsala kommun var i princip skuldfri år 2000, efter försäljningen av Uppsala Energi till Vattenfall för 3,4 miljarder kronor. Nu närmar sig låneskulden snabbt 20 miljarder och många stora planerade projekt har knappt inletts ännu.
Är det fortfarande lika kul och önskvärt att bli landets fjärde storstad? ”Uppsala kommun ska undersöka vad kommunen behöver göra för att möta en befolkning på 350 000 personer år 2050”, skrev man i maj 2013. Sedan dess har prognosen vikt nedåt till 318 000 (i maj 2024) och känslan talar inte för en snar vändning, med sjunkande födelsetal och stor oro i omvärlden.
Det går inte att tvärbromsa stadsplaneringen. Många projekt behövs också alldeles oavsett hur många som flyttar in under kommande decennier. Men kanske kan man lätta på gasen? Kanske kan man också lite grann flytta fokus från framtidens Uppsalabor, barnfamiljer som vill ha jobb och pendlingsmöjligheter, till dagens medelålders och äldre Uppsalabor som prioriterar lugn och framkomlighet de närmaste 15-20 åren?
Det handlar om identitet, vad Uppsala vill vara. Om man skyr Stockholms trafikinfarkter, med nya Slussen, tunnelbanan och förbifarten, vänder man sig knappast till en blivande storstad åtta mil bort i stället. Däremot kanske till en grön större småstad med bra kommunikationer, som ”förtätats med omsorg”, ett begrepp som ofta användes av UNT förre politiske chefredaktör Håkan Holmberg.
Uppsalapolitikerna behöver ta ett blankt papper och formulera en ny vision om staden efter halvsekelskiftet 2050. Ta ned de storvulna orden och planerna och fråga bara vad det är som gör att folk trivs i stan (och varför andra inte trivs så bra). Nya invånare kanske inte lockas hit i samma omfång framöver, men de som flyttar hit kommer att bli lika nöjda som Uppsalaborna. Några flyttar kanske till Norduppland ändå, det är fint däruppe, men inte av samma skäl som insändarskribenten.