Antalet diagnoser av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som autism och adhd ökar kraftigt. Men ju fler vittnesmål som ges av föräldrar som Hära Haltorp, som känner igen sig själv i sitt NPF-barns utmaningar, desto tydligare blir det att det inte plötsligt börjat födas fler ungar med NPF.
Vi har bara blivit bättre på att upptäcka dem.
Särskilt flickor med NPF har glidit under radarn, eftersom adhd eller autism i regel tar sig i olika uttryck för tjejer och killar. I vanlig ordning beror det på att flickor och kvinnors hälsa är underbeforskat jämfört med pojkar och män. Bilden av den typiska adhd-killen som inte kan sitta still har varit utgångspunkten. Medan den typiska adhd-flickan går med ett inre kaos, en hjärna i högvarv som inte syns utanpå.
Masken faller i stället när hon kommer hem.
NPF är ärftligt. När föräldrar till NPF-barn följer barnets utredning, kommer därför ofta en självinsikt om att man också har gått odiagnosticerad hela livet. Särskilt för mammor.
Som bekant är de olika NPF-diagnoserna ett spektrum, där symtomen kan skilja sig mycket mellan individer och därmed också svårigheterna de ger.
I vuxen ålder blir ofta de odiagnosticerade flickorna utbrända, med eller utan egna barn med NPF. Först då får vissa av dem en diagnos. Men många blir utan. Trycket på Ackis neuropsykiatriska mottagning för vuxna är högt, och därför blir bara de med störst behov utredda. Väntetiderna är långa.
De outredda vuxna som lyckas få en vardag att gå runt trots sin obehandlade adhd eller autism får i stället stå ut. Eller betala minst 30 000 kronor för en utredning hos en privat utövare.
Fast lidandet för de som inte har störst svårigheter kan vara stort nog, ändå.
Men är man för fungerande – för att livet har funkat tack vare ett rejält pannben, en stöttande partner eller att utmaningarna rör hemmet i stället för jobbet – får man vänta tills man kraschar. Trots att det skulle bespara både lidande och pengar om en krasch kan undvikas.
De förbisedda outredda flickorna som i dag är outredda kvinnor dubbelbestraffas alltså om de lyckas kriga på. Men till vilket pris?
Ett barn med NPF kräver i sin tur mycket av föräldrarna, med planering, rutiner och högprestation även hemmavid. Inte sällan något en förälder med egen NPF redan har svårt att få till bara för sig själv.
Samtidigt får NPF-föräldrar nästintill obefintlig hjälp för att överleva vardagen, med deras dubbla heltidsjobb: det vanliga arbetet, och kampen för rätt stöd och vård till deras barn.
Det kostar på i pengar, men framför allt för förälderns egen hälsa. Särskilt för den vars egen hjärna har surrat i alla dessa år utan att någon märkt det.
När ska de få hjälp?