Mittenpartiernas roll i det politiska landskapet diskuteras oftast med utgångspunkt i de liberala partierna Liberalerna och Centerpartiet. Men Miljöpartiet är också ett mittenparti – även om det inte är liberalt. Och MP verkar vilja göra C sällskap i att inte svära lojalitet åt S eller M före valet.
Under alliansregeringens andra mandatperiod kom regeringen överens med MP i sakfrågor, som liberaliseringen av arbetskraftsinvandringen. Men efter flyktingkrisen 2015 gjorde Moderaterna allt för att distansera sig till den tidigare migrationspolitiken och Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”. När M sedan bestämde sig för att närma sig SD blev relationen till MP bottenfrusen.
Men samtidigt som MP och M:s relation inte kunde vara sämre i rikspolitiken, har läget varit ett helt annat i Stockholm. Där samarbetade Miljöpartiet under Daniel Helldéns ledning med de före detta allianspartierna i kommunpolitiken. Det gick, eftersom Helldén ofta uppfattas som mer liberal än sitt parti.
Efter valet 2022 fick flera liberalt lutade MP-profiler tyngre positioner. Inför valet av nya språkrör hette det att partiet behövde bli ”mindre woke”, och både Amanda Lind och Daniel Helldén ansågs vara mindre vänster än sina företrädare.
Sedan dess har de försiktigt börjat lossa sina rep från Magdalena Anderssons mast.
Först genom MP:s svängning i kärnkraftsfrågan. Sedan bytte MP fot om den omtvistade reduktionsplikten och ville plötsligt införa ett nationellt utsläppshandelssystem – precis som Liberalerna.
Detta talar för att Lind och Helldén också vill luckra upp blockpolitiken, precis som Anna-Karin Hatt. För om de fortsätter så här kommer det bli allt svårare för M, L och KD att förklara varför ett samarbete med MP är uteslutet. Särskilt i ett läge där en klar majoritet av svenskarna vill se en mer offensiv klimatpolitik.
Liberalerna kan snart dra samma slutsats. Till partiets landsmöte i höst driver Liberalerna i Stockholms län en motion om att L ska gå till val som ett självständigt parti. Strax före att motionen blev känd avgick Johan Pehrson som partiledare.
Att gå till val utan att ingå i ett block är en tuff position om man står ensam som C har gjort – men inte om fler partier gör samma sak. Dessutom kan M eller S tvingas ge bättre betalt när de inte kan räkna med mittenpartiernas stöd.
Därför är det inte omöjligt att C, MP och L står självständiga i valet 2026.
Det skulle kunna bryta polariseringen av blockpolitiken, dra S och M tillbaka mot mitten och i bästa fall sätta ytterkanterna på läktaren. Men framför allt skulle det visa att mittenpartierna har ett egenvärde, som är större än att bara vara stödpartier åt S eller M.
Det verkar vara språkrörens plan. Man kan i alla fall hoppas.