Vem bär ansvaret för att en hel generation barn vuxit upp i otrygghet? Med en befogad rädsla att vistas på stan i vissa kvarter och på vissa restauranger. Med en ständig vaksamhet på rasterna i skolan och på vägen hem. Alla. Och ingen. De så kallade ”ungdomsrånen” har varit extremt underrapporterade. Å andra sidan har barn och unga alltid ägnat sig åt förnedring.
Det var ingen lek att växa upp på 1970-talet heller. Mobbningen var värre, med ett monumentalt ointresse från vuxenvärlden. Säg ifrån! Barn är barn, kunde man säga. Våldet var också närvarande, med en knytnäve eller en hoppspark från en ”motorburen ungdom”, eller en förlupen gummikula från Jonny eller ”Pavan”. Det var lite spännande. Och i ärlighetens namn ganska lätt att undvika.
Ungdomsrånen har en etnisk dimension vilket gjort dem så känsliga under det nervösa 2010-talet, då rasismanklagelser kunde hagla över den som försökte lyfta fram och problematisera. Det var ”svepande anklagelser” som kunde gynna ”mörka krafter”, hette det. Brotten anmäldes sällan och de som anmäldes analyserades inte på det här sättet.
Ingen gynnades av den ordningen. Rädda killar av ett visst ursprung omringade minst lika rädda killar av ett annat. Rädslan gällde förstås den eskalerande gängkriminaliteten, med ett våldskapital av aldrig tidigare skådad dimension. De förra drabbades indirekt, om de inte utförde sina uppdrag, de senare direkt där på platsen. Några gynnades förstås av samhällets tystnad, förutom gängen också ”de mörka krafterna”.
Albin, 19, och Daniel, 22, berättar för UNT (4/6) om kulturkrockarna som präglat deras uppväxt som ”svennar”. Daniel, med föräldrar från Libanon, är visserligen ingen "riktig" svenne men från ett villaområde med helsvenska kompisar och ”pratar som en sådan”. Första gången han blev hånad och slagen på grund av detta var han åtta år och hälsade på en kompis i Gränby.
Under tonåren följde en serie händelser som blivit så vanliga. Man rånas på jackor, skor eller telefoner under hot. 45 procent av eleverna i nian uppger att de utsatts för stöld, misshandel, hot, rån eller sexualbrott minst en gång de senaste tolv månaderna (Brå, 2023). Över hälften svarade att de undviker vissa platser eller personer av rädsla för att utsättas för brott.
Det är i ärlighetens namn svårt att undvika brott som handlar om ens utseende. Om dessutom vuxenvärlden reagerar besvärat och inte självklart vill anmäla övergreppen, då blir den enda återstående metoden att stänga in sig, kanske också skippa skolan. Det är helt groteskt. Sätt stopp för förnedringsrånen!