Brev till ledarsidan: Om barnfattigdom

Fattiga barn ska tas på allvar, skriver UNT den 3 februari i en kommentar till Rädda Barnens uppmärksammade rapport om barnfattigdom. Det är lätt att hålla med om det. Men man bör också ställa sig minst två frågor som är betydelsefulla när man tolkar siffrorna. Den första är – naturligtvis – vad som avses med fattigdom. Den andra är om livet i fattigdom för dessa barn är långsiktigt eller mer tillfälligt

Uppsala2011-02-10 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

Två forskare vid Institutet för Social Forskning har studerat barnfattigdom med en annan uppläggning än Rädda Barnens. De har undersökt fattigdom bland barn födda under åren 1987 – 1991 under hela deras uppväxt, fram till 2004 då barnen var mellan 13 och 17 år.

RB-studien använder ett absolut fattigdomsbegrepp. Fattiga är de barn som lever i familjer med lägre inkomst än den som enligt SCB utgör lägsta rimliga standard. RB finner att 11,5 procent av alla barn var fattiga enligt denna definition.

SOFI-studien tillämpar ett relativt fattigdomsbegrepp. Fattiga är de som har inkomster som är mindre än halva medianlönen för hela befolkningen, det vill säga den lägsta fjärdedelen av alla familjer. Andelen fattiga barn år 2004, det sista år som omfattas av studien, var enligt SOFI forskarna sju procent. Med Rädda Barnens beräkningsmetod var andelen det året cirka 14 procent. Olika mått på fattigdom kan uppenbarligen ge mycket olika resultat. Det är det inte så mycket att säga om; fattigdom kan inte definieras en gång för alla. Men det väcker eftertanke att se hur stora skillnaderna kan bli beroende på val av definition.

Rädda Barnens studie har en svaghet som är så vanlig att den närmast är regel i all debatt om välfärd och välfärdsbrister nämligen avsaknaden av ett longitudinellt perspektiv. Hur länge lever fattiga barn i fattigdom? Något eller några år? Under hela sin uppväxt?

SOFI har tagit reda på det. Forskarna har studerat hur det gick för de barn som år 1991 var mellan 0 och fyra år fram till 2004 då de alltså var mellan 13 och 17 år. Fyra barn av fem levde aldrig i fattigdom under sin uppväxt, var femte barn levde under fattigdomsstrecket under ett eller flera år. Två procent, cirka 12 000 barn, levde i det forskarna kallar kronisk fattigdom, vilket innebar att de var fattiga under sju år eller mer.

Fattigdom, hur man än definierar den, är en realitet även för barn i Sverige. Men dessbättre är de som drabbas av långvarig fattigdom mycket få. Det borde öka möjligheterna att nå fram till dem med olika former av stöd.

Lennart Arvedson
PhD, Verksam inom Bertil Ohlininstitutet
Stockholm


LÄS MER: UNT:s ledare 3 februari.

Läs mer om