â Jag hade nog inte levt i dag om jag fötts nĂ„gon annanstans Ă€n pĂ„ Akademiska. Mina förĂ€ldrar har berĂ€ttat att det var tack vare en lĂ€kare som heter Anders Jonzon som jag finns till. Han beslutade att satsa allt man kunde för att rĂ€dda mig. SĂ„ gjorde man tydligen inte pĂ„ andra svenska sjukhus med sĂ„ tidigt födda barn, sĂ€ger Caroline Andersson.
FastÀn hon föddes efter en förlossning som kom igÄng drygt 16 veckor tidigare Àn berÀknat föddes hon ÀndÄ pÄ sÀtt och vis i rÀtt tid. NÄgra Är tidigare hade nyföddhetsvÄrden inte klarat av att rÀdda ett sÄ omoget och extremt skört barn, med en födelsevikt pÄ bara drygt ett halvt kilo och inte lÀngre Àn en vanlig skollinjal.
MÄnga olika insatser hjÀlpte Caroline Andersson att klara den första kritiska tiden utanför livmodern. Noga övervakad respiratorvÄrd med extra syretillförsel för att klara andningen, nÀringstillförsel via dropp, och vÄrd i kuvös med lagom temperatur och luftfuktighet för att hÄlla kroppsvÀrmen och klara vÀtskebalansen var nÄgra inslag i detta ÄtgÀrdspaket.
Allteftersom hon vÀxte sig starkare kunde ÄtgÀrderna gradvis trappas ner. Efter fyra mÄnader bedömdes hon vara tillrÀckligt frisk för att skrivas ut frÄn sjukhuset och följa med sina förÀldrar hem.
Under vÄrdtiden var förÀldrarna stÀndiga gÀster pÄ nyföddhetsavdelningen 95 F, men till skillnad frÄn i dag kunde de inte sova över dÀr och spela en mer aktiv roll i vÄrden. Det skulle dröja flera Är innan sÄ kallad kÀnguruvÄrd infördes, som ger barnet vÀrme och trygghet hud-mot-hud med mamma eller pappa.
â Jag förstĂ„r att det mĂ„ste ha varit en vĂ€ldigt jobbig tid för mina förĂ€ldrar. De pratade sĂ€llan med varandra eller med mig om vĂ„rdtiden pĂ„ nyföddhetsavdelningen. Jag tror att de helst ville glömma hur det varit att under lĂ„ng tid svĂ€va i ovisshet om de skulle fĂ„ med mig hem eller om jag skulle dö pĂ„ sjukhuset, sĂ€ger Caroline Andersson.
NĂ€r hon föddes pĂ„gick i bĂ„de Sverige och internationellt en debatt om sjukvĂ„rden verkligen sĂ„ aktivt skulle försöka rĂ€dda extremt för tidigt födda barn. En del föresprĂ„kade till och med en viktgrĂ€ns pĂ„ över 1ââ000 gram för att sĂ€tta in aktiva rĂ€ddningsinsatser, med hĂ€nvisning till att barn som vĂ€gde mindre Ă€n sĂ„ riskerade svĂ„ra cp-skador, blindhet, dövhet och andra allvarliga handikapp.
Caroline Andersson har ingen cp-skada, hennes hörsel Àr normal och hon har bara ett mindre synfel. Men hon Àr inte opÄverkad av den alldeles för tidiga starten av livet utanför livmodern.
â Jag har till exempel svĂ„rt att bedöma avstĂ„nd och en del problem med motoriken. I dag Ă€r problemen mindre Ă€n nĂ€r jag var barn, men fortfarande hĂ€nder det att jag ofrivilligt tappar saker jag hĂ„ller i eller snubblar nĂ€r det inte finns nĂ„got att snubbla pĂ„, berĂ€ttar hon.
Under flera Är i grundskolan fick Caroline Andersson en gÄng i veckan gÄ frÄn de vanliga lektionerna för att trÀna motorik och balans i skolans gymnastiksal. I dag trÀnar hon pÄ egen hand tre gÄnger i veckan pÄ gym i Uppsala.
â Jag trĂ€nar kondition, styrka och smidighet. TrĂ€ningen Ă€r jĂ€tteviktig, inte bara fysiskt. Ju mer jag kĂ€nner min kropp, desto bĂ€ttre kan jag kontrollera impulsiva kĂ€nslor. Numera blir jag sĂ€llan jĂ€ttearg, men förr kunde jag ibland fĂ„ riktiga raseriutbrott för smĂ„saker, sĂ€ger hon.
Caroline Andersson sticker ut med sitt rödfÀrgade hÄr och sina tatueringar med motiv frÄn olika datorspel pÄ armarna. De första tatueringarna gjorde hon nÀstan direkt efter att ha fyllt 18 Är, resten har tillkommit gradvis under Ärens lopp.
â Jag började tatuera mig för att dölja en del Ă€rr. Jag blev vĂ€ldigt mobbad i grundskolan med allt frĂ„n glĂ„pord om att jag var Ă€cklig och ful och borde ta livet av mig till hĂ„rda knuffar, fĂ„ isbollar kastade pĂ„ mig, bli spottad pĂ„ och brĂ€nd med cigaretter. Barn kan vara vĂ€ldigt elaka mot dem de inte tycker passar in. Som vĂ€l var slapp jag de vĂ€rsta mobbarna nĂ€r jag började gymnasiet inne i Uppsala, sĂ€ger hon.
NÀr Caroline Andersson var 22 Är fick hon efter en specialistutredning diagnosen adhd. Den funktionsnedsÀttningen Àr flera gÄnger vanligare hos barn som fötts extremt för tidigt jÀmfört med hos barn som fötts i normal tid efter 39 veckor.
â SĂ„ hĂ€r i efterhand tycker jag att det Ă€r jĂ€ttekonstigt att man inte upptĂ€ckte att jag har adhd redan nĂ€r jag var barn, speciellt som mina symtom tydligen Ă€r vĂ€ldigt tydliga. Nu fĂ„r jag medicinering som hjĂ€lper mig, det hade varit bra om jag fĂ„tt den redan nĂ€r jag gick i skolan, sĂ€ger hon.
Caroline Andersson tycker att livet har vĂ€nt till det bĂ€ttre under senare Ă„r â med jobb pĂ„ ett litet Uppsalaföretag som sĂ€ljer kosttillskott, vĂ€nner som hon litar pĂ„ och, efter Ă„ratal av tillfĂ€lliga boenden, en lĂ€genhet med förstahandskontrakt. DĂ€r bor hon med sin 12 Ă„r gamla katt Masari, och dĂ€r tillbringar hon det mesta av sin fritid.
â Det passar mig vĂ€ldigt bra. I större sĂ€llskap har jag svĂ„rt att ta emot och bearbeta alla yttre intryck, jag blir bara stressad och jĂ€ttetrött. DĂ€rför Ă€r det ocksĂ„ skönt att ha fĂ„tt jobb pĂ„ en liten arbetsplats. Och Masari Ă€r som jag, litet för feg för att vilja vara utekatt, sĂ€ger hon.
Caroline Anderssons mamma dog förra Äret, men med pappa Ulf har hon sÄ gott som daglig telefonkontakt och nÀstan varje helg brukar hon ta bussen frÄn Uppsala för att besöka honom i stugan dÀr hon vÀxte upp utanför Knutby.
â Vi behöver inte prata sĂ„ mycket, vi trivs Ă€ndĂ„ vĂ€ldigt bra tillsammans. Jag brukar hjĂ€lpa honom med att betala rĂ€kningar över nĂ€tet och annat som han inte Ă€r sĂ„ bra pĂ„. Jag Ă€r ganska teknisk, pĂ„ jobbet kallar de mig McGyver eftersom jag brukar kunna fixa maskiner och apparater nĂ€r de krĂ„nglar, sĂ€ger Caroline Andersson.
FastÀn hon berÀttar om mÄnga allvarliga saker i den hÀr intervjun finns det ocksÄ en hel del av glÀdje och skratt under den. SÄ brukar det ocksÄ vara i jobbet normalt, bekrÀftar hennes chef Tomas Karlsson som Àr med och visar runt nÀr fotografen Staffan Claesson tar bilderna till det hÀr reportaget.
â Jag vet faktiskt ingen person som har sĂ„ bra humor som Caroline, sĂ€ger han.
Caroline Andersson sÀger att hon Àr rÀtt nöjd med sitt nuvarande liv.
â Det har gĂ„tt över förvĂ€ntan faktiskt. Vad jag gör om tio Ă„r? Jag har inga speciella framtidsplaner men oavsett vad jag gör dĂ„ tror och hoppas jag att det gör mig lycklig, sĂ€ger hon.
LÀs ocksÄ: Uppsala rÀddar flest extremt för tidigt födda.
HÀr kan du lÀsa mer om kÀmguruvÄrd
LÀs ocksÄ: För tidigt födda klarar ofta vardagen trots besvÀr.