– Utanför Valsta simhall, som idag är en konsthall, står en minibuss med färgrika målningar och loggan "Initiatives of change".
Initiatives of change är en global rörelse och föreningen ligger bakom konstprojektet. I drygt ett år har minibussen kört runt i Stockholm, Järva och Sollentuna med tavlor, både tomma och målade, och stannat vid lokaler där man har möjlighet att måla.
Sigtunabon Nik Dee Dahlström, projektansvarig, berättar att konstprojektet är ett TIA-projekt.
– TIA står för tidiga insatser för asylsökande, säger han.
Syftet med TIA är att göra asylansökandes väntetid meningsfull genom att skapa förutsättningar för människor att etablera sig fortare i samhället.
– Det handlar om personlighetsutveckling, språk och det svenska samhället, men för att lättare kunna lära sig saker är det viktigt att de asylsökande mår bra. Därför ligger fokus även på välbefinnande och läkande berättande.
Projektet har cirka 2 000 deltagare, varav 800 asylsökande. Aktiviteterna handlar om inre resor och samtal.
Ett tiotal kvinnor med målarbakgrund håller på med själva målningsarbetet. Tavlorna blir tillsammans en installation.
Det slutliga målet är en utställning, men hittills har man bara kommit halvvägs i projektet.
Konstpedagogen Bettina Niella Briand har åkt från Danmark för att vara med i fortsättningen av konstprojektet. Hon berättar att det inte är bara själva skapelsen som har varit givande, utan hela processen.
– Många deltagare har gått genom en process där de har tänkt igenom deras styrkor, svagheter och livssituationer. Och därefter har de kommit på hur de vill se på deras livssituation, säger Bettina Niella Briand.
Shahrzad Ebrahaimi är nyanländ från Iran och har bott endast 15 månader i Sverige. Hennes bröder och man blev torterade och fängslade i över ett år i hemlandet. BBC har uppmärksammat broderns fall: Mazyar Ebrahimi torterades av iranska myndigheter för en falsk bekännelse av spionage för Israel och mord av iranska kärnkraftsforskare.
Hennes bröder och man släpptes senare från fängelset, men livet blev inte sig likt.
– Till en början var det svårt för oss att lämna hemlandet – och våra föräldrar och vänner. Men jag ser nu på allt som hänt min familj på ett optimistiskt sätt. Jag tror på Gud, jag har hopp.