LÄS MER: Kvinnorna i under 13 årtionden
LÄS MER: Nöje, från cirkus till utomhuskonserter
1890-1900
Sporten förde en ganska blygsam tillvaro i det uppländska distriktet på den här tiden. Många av dagens etablerade klubbar, som Sirius och Almtuna, hade inte bildats under den här tiden. IFK Uppsala bildades 1905, för att ta ett exempel.
Däremot hade Upsala Simsällskaps verksamhet pågått under mycket lång tid när Upsala Nya Tidning såg dagens ljus. US anses vara världens äldsta idrottsförening som bildades 1796.
Trots att varken UCK eller CK Uni fanns på den här tiden så var det ett cykellopp som tilldrog sig stort intresse i juli 1892. Då arrangerades för första gången Mälaren runt.
Segrare i tävlingen blev konstnären Gustaf Fjæstad och i UNT:s spalter kunde man läsa att ”Fjæstad red de 36 milen på den utomordentligt korta tiden 15 timmar och 56 minuter.”
Cyklisterna rapporteras ha kört så snabbt att publiken efter banan inte hann se dem. Täten skulle passera Enköping mellan klockan sex och åtta på morgonen, men redan vid halvsextiden forsade Fjæstad och de andra i toppen förbi staden.
I april det här året, alltså 1892, bildades Upsala dambicycleklubb och dess första ordförande Augusta Wickström.
LÄS MER: Forskning - Nobelpris och lyckade misslyckanden
LÄS MER: Bränderna som skakat Uppsala
LÄS MER: Näringsliv - från brännvin till life science
1900–1909
Uppsala – bandystaden.
Uttrycket är förhållandevis nytt, men det som startade allt var IFK Uppsalas första SM-guld 1907. Samma år som IFK Uppsala spelade hem sitt första guld bildades för övrigt en annan klassisk klubb i Uppsala, IK Sirius.
Att kalla Uppsala för bandystaden är inte någon överdrift.
Det har spelats 26 SM-finaler i bandy på Studenternas, den första 1911 och den sista (?) 2012. Men det är inte bara i egenskap av finalvärd som Uppsala är känt, det är de sportsliga framgångarna. När IFK Uppsala besegrade IFK Gävle med 4–1 i finalen 1907 (den första som spelades) så var det början på en fantastisk bandytid i Uppsala.
IFK Uppsala vann 12 SM-finaler och två gånger (1918 och 1921) mötte man Sirius i final, en seger och en förlust. Tillsammans med Sirius tog IFK Uppsala 17 SM-guld till Uppsala. Bara Västerås är bättre med 19 guld.
En av de stora spelarna i SM-finalen 1907 var Sune Almkvist. Han vann sammanlagt elva guld med sitt IFK Uppsala, något som ingen annan bandyspelare mäktat med.
Sitt sista – eller ska vi säga senaste, man vet ju aldrig – SM-guld tog IFK Uppsala 1933.
1910–1919
Den stora händelsen var OS i Stockholm 1912. Sverige tog massor av medaljer.
I friidrottens tiokamp tävlade bland andra Gustaf Holmér, mer känd som Gösta eller Gösse Holmér, som representerade Upsala Studenters IF. Holmér gjorde en bra tävling, men han och de övriga svenskarna var chanslösa mot amerikanen Jim Thorpe, som 38 år senare valdes till USA:s främste idrottsman under perioden 1900 till 1950.
”Gösse” Holmér kom på den förargliga fjärdeplatsen efter sina landsmän Hugo Wieslander och Charles Lomberg. Men ett år senare hände något. Jim Thorpe fråntogs guldmedaljen eftersom han tagit emot pengar när han spelade baseboll 1911. Således ett brott mot amatörbestämmelserna. Plötsligt hade Holmér och Upsala Studenters IF ett OS-brons.
Det var först på 70-talet som den Internationella olympiska kommittén gav Thorpe upprättelse och i Nationalencyklopedin kan man läsa att Thorpes barn 1983 fick ta emot hans guld på femkamp och tiokamp från OS i Stockholm. För ”Gösse” Holmér innebar detta att han flyttades ner till sin ursprungliga fjärdeplats.
Gösta Holmér var för övrigt pappa till Hans Holmér, mest känd som spaningsledare under den första tiden efter mordet på statsminister Olof Palme.
1920–1929
Fotbollen var en av de dominerade sporterna i Sverige under mellankrigstiden, men Uppsala spelade sannerligen ingen huvudroll. Det var kända klubbnamn som AIK, Djurgården och IFK Göteborg som var landets bästa föreningar.
Men 1924 var ett annorlunda år. Det var då som Sirius från Uppsala tog SM-silver efter finalförlust mot Göteborgslaget Fässbergs IF. På den här tiden avgjordes mästerskapet i utslagsform. Sirius vann semifinalen mot IK City men var chanslöst i finalen mot Fässberg (0–5), en match som spelades i Göteborg.
Erik Hysén, farfar till före detta Blåvittprofilen Glenn Hysén, var en av målskyttarna i finalen. En annan spelare i Fässberg var Filip Johansson, senare en av IFK Göteborgs stora spelare.
Men, som sagt, 1924 var ett annorlunda år. De stora lagen i Sverige deltog inte i SM.
När allsvenskan bildades 1931 så var de ”stora lagen” tillbaka och då blev Gais mästarlag. Då var Sirius inte i närheten av allsvenskan, men Filip Johansson, som spelade med Fässberg när laget mötte Sirius i finalen 1924, kom trea i allsvenska skytteligan 1931.
1930–1939
SM-guld till Uppsala i en renodlad lagsport hör inte till vanligheterna.
Uppsala har massor av lagguld i badminton och även i tennis, men det är egentligen individuella sporter. På 30-talet hade Upsala Studenters IF ett bra handbollslag, så bra att man var med och slogs om de absoluta topplatserna i Sverige.
Och så, under årtiondets sista år, kom SM-guldet.
Favorittippade Redbergslids IK från Göteborg var finalmotståndare. Allt annat än RIK-seger skulle vara en sensation. Det stod 3¬3 (!) i paus – målsnålt alltså. Det var nästan lika jämnt och målsnålt i den andra halvleken, men det var Upsala Studenter som var bäst och vann med 7–6.
I UNT:s referat från finalen stod bland annat följande att läsa: Upsala vann på sitt offensiva spel medan Redbergslid överraskade med att treva sig fram till skottläge.”
Upsalamålvakten Torsten Petré hade stor del segern. De övriga spelarna i mästarlaget var Bror Sanner, Anders Vanäs, Åke Persson, Arne Södergren, Herbert Lundin, Hans Norgren, Anders Kastenholm och Bertil Lundin.
När det gäller de ”riktiga” lagsporterna har Uppsala 24 SM-guld, men då står bandyn för 17 av dem, så Upsala Studenters IF:s guld från 1939 kan fortfarande betraktas som exklusivt.
1940–1949
Kriget var över och för första gången sedan 1936 skulle sommar-OS arrangeras. Värdskapet gick till London. Sommaren 1948 var varm, inte så idealisk för långdistanslöparna.
Det svenska hoppet på 10 000 meter hette Bertil Albertsson från Skuttunge, tävlandes för Upsala IF. Tidigare under året hade Albertsson vunnit den svenska OS-uttagningen i Uppsala där han sprang på 30.26,4 trots att regnet öste ner och banorna mer eller minde stod under vatten.
Bertil Albertsson föddes i september 1921 och blev en av de stora svenska stjärnorna på långdistans. Den där varma sommardagen i London 1948 nådde han sin största framgång någonsin. Han sprang i mål på 30.53,6, men tiden var oviktig, det var bronsmedaljen som alla minns.
Den tjeckiske världsstjärnan Emil Zatopek vann på 29.59,0 – en fantastisk tid under rådande omständigheter. Världsrekordet hade finländaren Viljo Heino på 29.35,4 satt 1944.
Bertil Albertsson vann sammanlagt åtta SM-guld på bana och nådde sin bästa tid i oktober 1951 när han sprang på 29.46,0. Samma år tilldelades han UNT:s guldplakett för bästa idrottsliga prestation i det uppländska idrottsdistriktet, men det var London-OS 1948 som var höjdpunkten.
1950–1959
Svante Rinaldo från Upsala IF blev Sveriges bästa stavhoppare under slutet av årtiondet. Som 19-åring slog han igenom på allvar 1957 när han tog brons på SM på 4,10.
Rinaldo, som kallades för Svompen, tog SM-brons även 1958, även det på 4,10. Men det var guldet som lockade UIF:aren – och det kom 1959. Under mästerskapet i Stockholm i augusti slog Rinaldo till med 4,25, ett resultat som räckte till seger. Det blev för övrigt hans enda seniorguld i karriären, men höga hopp blev det även i fortsättningen.
1962 förbättrade Rinaldo det svenska rekordet tre gånger. 24 juli i Oslo hoppade han 4,55 – en ansenlig höjd på den tiden. Som jämförelse så tog man samma år EM-brons på 4,60 och amerikanen George Davies världsrekord var på 4,83 under 1961.
Under sin stavhoppskarriär tog Svante Rinaldo sju individuella medaljer på SM, fördelat på ett guld, ett silver och fem brons.
Det uppländska friidrottsdistriktet hade många framgångsrika utövare under den här tiden. Bland annat Sveriges bästa trestegshoppare. 1958 slog Lars Karlbom från Karlholm, tävlandes för Skärplinge IK, svenskt rekord på 15,43 vid tävlingar i Gävle. Men något SM-guld blev det aldrig för Karlbom.
1960–1969
60-talet var fantastiskt i det uppländska idrottsdistriktet. Tre SM-guld i bandy, stora rallyframgångar, allsvensk fotboll på Studenternas och ishockey i den högsta serien. Men det fanns en man som överglänste allt. Han föddes i Uppsala i oktober 1939 och blev en av motocrossens största genom tiderna.
Torsten Hallman från Uppsala MCK vann fyra individuella VM-guld på 60-talet och hade en tabellrad på 1-1-2-4-1-1-2-6 från det första VM-året 1962. Hallman kan vara den största profilen i uppländsk idrott någonsin.
Sitt sista VM-guld tog Hallman 1967 efter en tuff kamp med en annan av motocrossens stora profiler: Joël Robert från Belgien. VM-serien avgjordes i den näst sista deltävlingen i Ukraina, dåvarande Sovjet, där 100 000 åskådare (!) fick se Hallman vinna och säkra guldet.
I Brunnhages idrottsbok från 1967 skrev redaktören Lars-Olof Magnil att ”enligt vår uppfattning borde Torsten Hallman ha fått Svenska Dagbladets guldmedalj.”
Sin sista VM-säsong gjorde Torsten Hallman 1971. Då tog han fyra VM-poäng medan hans gamla antagonist, belgaren Robert, körde hem guldet överlägset.
1970–1979
Fotboll har aldrig varit särskilt stort i Uppsala om man ser till sportsliga framgångar, men publikintresset har i omgångar varit i svensk toppklass.
Sirius spelade sin första allsvenska säsong 1969 och åkte ur direkt. Trots detta så kom det över 9 000 åskådare i snitt till Studenternas. 1973 var Sirius tillbaka. Där fanns spelare som Roland Grip och Björn ”Lill-Garvis” Carlsson. Och nu klarade sig laget kvar i allsvenskan, dessutom med marginal.
Publiken vallfärdade åter till Studenternas och under våren och fram till sommaren låg snittet på runt 10 000, betydligt bättre än vad exempelvis de tre Stockholmslagen mäktade med.
Men Sirius allsvenska saga tog snart slut. Laget var chanslöst i allsvenskan 1974 och har sedan dess inte spelat allsvensk fotboll. Lite signifikativt för Sirius var den dystra serieepilogen 1974 när bara drygt 500 åskådare såg laget förlora mot Gais med 6–0.
Det som bland andra Siriusbasen Owe Bergström byggde upp på 60-talet föll som ett korthus på 70-talet. Under årtiondets sista månader ramlade klubben även ur den näst högsta divisionen och var därmed tillbaka i ”lingonserierna.”
70-talet var annars basketsportens årtionde, så också i Uppsala. 1979 spelade KFUM Uppsala SM-final mot Alvik där man förlorade i den avgörande matchen.
Ove ”Påven” Andersson och Björn Waldegård var stora rallyprofiler. Waldegård blev världsmästare 1979.
1980–1989
Sovjetunionen hade dominerat isracingen mer eller mindre totalt. Det gick inte att besegra de makalösa ryssarna.
Året var 1984 och Sovjet hade tagit 16 av 18 VM-guld. Av 54 medaljer på 18 mästerskap från 1966 hade Sovjetunionen tagit 26. Snacka om dominans.
Men 1983 visade en svensk 20-åring från Uppsala att han ville vara med och fajtas i toppen. Erik Stenlund blev VM-trea i Eindhoven (det var bara en VM-final på den tiden) efter två ryssar. Året efter, 1984, skulle VM-finalen avgöras i Moskva. Allt annat än sovjetisk seger skulle vara en jätteskräll.
Favoritskapet delades mellan Vladimir Suchov och Jurij Ivanov.
Erik Stenlund var den unge uppstickaren från Sverige och Uppsala, men att vinna VM på sovjetisk mark, dessutom i huvudstaden Moskva, ansågs omöjligt.
Men Stenlund gjorde det omöjliga. Triumfen blev nästan som en chock för den lilla isracingvärlden, särskilt den sovjetiska.
Erik Stenlund blev världsmästare även 1988 när han vann i holländska Eindhoven på samma bana där han tog sin första VM-medalj fem år tidigare.
En annan stor händelse det här årtiondet var Upsala Studenters SM-guld i volleyboll 1989 och förstås Anders Norstedts alla EM-guld i rallycross.
1990–1999
Det här var årtiondet när svensk seriespeedway gick från relativ anonymitet till den största publiksporten i Sverige efter fotboll och ishockey. Den ledande klubben var Rospiggarna, som tog sitt första SM-guld 1995. Men det var 1997 som den stora explosionen kom.
Rospiggarna mötte Mariestadslaget Örnarna i den sista omgången av elitserien. Det var ettan mot tvåan. Segrande lag skulle bli svensk mästare.
Köerna till Orionparken i Hallstavik var långa. När publiksiffran räknades så stannade den på 5 124, och de flesta av dem gick hem nöjda eftersom Rospiggarna vann matchen överlägset och tog sitt andra guld i klubbens historia.
Rospiggarna fortsatte att dominera svensk seriespeedway och några år senare kom det 9 180 för att se SM-finalen mot Masarna– en siffra som är fortfarande är rekord för Orionparken och som står sig väl i konkurrensen med de största åskådarantalen i svensk speedwayhistoria.
Även volleybollen var framgångsrik på 90-talet. Upsala Studenters damer vann SM-guld 1993 och Uppsala VBS herrar gjorde detsamma 1994.
2000–2009
På 1990-talet kom en dansk badmintontränare till Uppsala. Kim Knudsen skulle lyfta Uppsala KFUM Badminton, som i seriesammanhang heter Fyrisfjädern, till den absoluta toppen i Sverige.
Det började inte särskilt bra för Knudsen. När man läser klubbens historik finns bland annat följande mening: Första resultatet av Kims insats var att större delen av laget fanns på skadelistan. Han körde helt enkelt för hårt med spelarna …
Men framgångarna skulle komma – i mängd! Fyrisfjädern blev en maktfaktor i svensk badminton. Det första SM-guldet i lag kom 2000 och skulle följas av 13 under de närmast följande 15 åren.
En spelare som måste lyftas fram är Marina Andrievskaia som kom till Fyrisfjädern 1999 och var en starkt bidragande orsak till klubbens första lagguld 2000. Andrievskaia var med i OS i Aten 2004 och var ett tag rankad som fyra i världen i singel.
Fyrisfjäderns sportsliga framgångar blev så stora att artikelförfattaren till dessa rader skrev efter det missade SM-guldet 2015 att ”det var bra för svensk badminton att Kista vann SM-guld.”
En annan klubb som lyckades bra under det här årtiondet var Enköpings SK som avancerade till allsvenskan i fotboll.
2010–2015
Orientering har alltid varit en stor sport i Uppland. Flera uppländska lag har vunnit Tiomila och det finns en del svenska mästare genom historien, men det som Annika Billstam från OK Linné har gjort under de senaste åren står i särklass i den uppländska orienteringshistorien.
Redan 2007 fick Billstam sitt första UNT-guld för sina prestationer, men då hade framgångarna bara börjat för den nu 39-årige Linnélöparen.
När VM avgjordes i franska Savoie 2011 var Annika Billstam knappast favorittippad. Hon var ”bara” ett av de svenska hoppen. Alla tips ställdes på kant, för som 35-åring tog Billstam sitt första VM-guld när hon vann långdistansen. En lyckträff trodde nog en del.
Men framgångarna fortsatte. Annika Billstam visade att ”gammal är äldst” och vann VM-guld i italienska Campomulo 2013, då på medeldistans, och i skotska Darnaway nyligen, även då handlade det om medeldistans.
Billstam har inte bara skrivit in sig i den svenska orienteringshistorien, hon är det uppländska distriktets mest framgångsrika orienterare genom alla tider.
En svit inleddes också det här årtiondet: Storvretas SM-guld i innebandy 2010–2012. Och i april 2010 var Almtuna med i kampen om en plats i ishockeyns elitserie.