När vi möter upp den för dagen mobilfria gruppen gör MajLis Perhans upp en eld medan Adam Forsberg och Amanda Joensuu, badar i det kalla, 14-gradiga vattnet.
– Jag använder nog mobilen mycket som en flykt. Då blir jag inte närvarande. Till exempel när jag blir uttråkad, men det har jag inte varit i dag, säger Adam Forsberg.
Workshopen började med att deltagarna berättade om sina mobilvanor för att lära känna varandra.
– För mig handlar det om att hitta en balans. Numera sitter jag mycket vid datorn och jobbar, och då blir det för mycket med mobilen efteråt. Jag blir trött, alldeles knäpp av all information som rusar runt utan paus, säger Amanda Joensuu.
Egentligen ser hon mobilen som ett verktyg att ringa med och som en informationskälla. Men den påverkar henne på andra sätt.
– Jag är någon annanstans än i verkligheten och mobilen får oss att glömma våra andra sinnen. Det är inte hälsosamt i längden. Glömmer vi våra sinnen blir kroppen bara ett bihang som skjutsar runt huvudet, säger Amanda Joensuu.
När hon nyss badade blev hon lyckligt påmind om flera av kroppens sinnen.
Ingen av dem ser sig som slavar under mobilerna. Men de märker att de inte alltid har kontroll.
– När vi promenerade i skogen, kände jag plötsligt hur mobilen vibrerade i byxfickan, säger Adam Forsberg.
Fast sen kom han på att det var omöjligt. Mobilen låg ju inte i fickan.
– I dag har jag insett att jag nog inte är så fri från mobilen som jag har trott, säger han.
Nedanför oss ligger sjön blank som en nyputsad peng. Knallgula löv speglar sig i ytan. Gruppen har fått varsin "stenålderskamera", som är en liten sten med ett hål i, och även uppgiften att fotografera genom stenen, och spara motiven inombords istället för att dela.
– Hela tiden fick jag impulser att ta upp mobilen och fotografera. Man är ju van att fota på rutin för att visa andra, säger Alma Huremovic.
De har också skrivit korta poetiska texter om sina intryck under dagen.
– Det var så kul och jag har insett att jag kan skriva, säger Adam Forsberg.
I skolan fick han diagnosen dyslexi och tappade all tro på sin skrivarförmåga. Men den tron har han fått tillbaka.
Den mobilfria dagen arrangerades av AnnKarina Vesterberg, Uppsalakonstnären som har bestämt sig för att leva utan digital uppkoppling under 2018. UNT har följt hennes utforskande i tidigare artiklar.
Läs mer: Hon ska klara ett år utan mobilen
– Själv har jag fått tid över och gjort många av sakerna som jag hade föresatt mig, säger AnnKarina Vesterberg.
Men så enkelt har det inte varit. Tidigare i år fick hon återfall när Telia erbjöd henne en gratis månad, då de skickat fel räkningar till henne. Dessutom vill hennes barnbarns föräldrar att hon ska vara nåbar när hon har hand om deras barn. Därför har hon sin så kallade barntelefon, en mobil med kontantkort, när hon umgås med dem.
Läs mer: Frestelserna blev för stora
– Mobilen tar fortfarande tid. Jag måste ladda den och svara på mess, säger AnnKarina.
Hon har lärt sig att människor i hennes omgivning numera uppfattar henne som svår att nå. Trots att hon har en fast telefon hemma.
Från början hade AnnKarina tänkt att mobilfria dagen skulle vara just det – en hel dag. Men när hon diskuterade upplägget med folk (dock ingen ur Fjällnoragruppen) sa flera att de tyckte att en dag var för lång tid att ha mobilen avslagen. Det fick bli en halv dag istället.
– En dag klarar jag utan problem, eller två, säger Alma Huremovic.
Deltagarna är överens om att dagen fungerat som en påminnelse om hur mycket de tycker om naturen, hur kreativiteten föds när det blir lite digitalt tomrum och att verkligheten rymmer så mycket annat än mobiltelefonen.