Ett smittande leende, fixad frisyr och snygga kläder. Det är en charmig och proper kille i balans som sitter framför mig och berättar om sitt tidigare liv. För några år sedan kunde Amir aldrig drömma om att han skulle sitta så här. Då var han dömd för rån, häleri och narkotikabrott och åkte in och ut ur häktet.

Han kom till Sverige som ensamkommande. Att han hamnade i kriminalitet och missbruk skyller han inte på någon annan än sig själv.

– Jag anklagar ingen. Det handlade om pengar, sitter man i skiten utan familj så måste man fixa det på något sätt. Och så var jag avundsjuk på alla andra runt mig, jag vill ha det som dem.

Artikelbild

| Amir, med ryggen mot kameran, fick kontakt med Krami och Stefan Larsson, arbetsförmedlare, i Uppsala för sex år sedan. Men då var han ännu inte klar med sitt gamla kriminella liv. Det är han i dag och nu är han lastbilschaufför. Med på bilden är också Isac Petäjä.

Hur hade dom det?

– Jag var ensam och utan pengar. När jag såg de andra som hade nya kläder och skor ville jag också ha det. När man är femton, sexton år vill man bara passa in. Jag var villig att bli kriminell för det.

För sex år sedan fick Amir första gången kontakt med Krami, ett samarbete mellan Kriminalvården, Arbetsförmedlingen och kommunen som stödjer människor i en livsstilsförändring, bort från droger och kriminalitet, till ett arbete. Då var det Kriminalvården som såg till att han kom dit. Men det rann snabbt ut i sanden, eller snarare i toaletten. Kravet är att man ska vara drogfri.

–  Jag pissade positivt och fortsatte med mitt gamla liv. Jag var inte färdig.

Efter nya domar och ständiga omhändertaganden av polisen kom en längre tid i häktet. Det blev vändpunkten. När drogerna gick ur kroppen kom ensamheten. Med den kom tankarna och med dem viljan att gå vidare.

– Jag hade pengar, tjejer, knark – men inget liv, även om jag hade det fett varje dag. Jag ville ha ett vanligt liv och vanligt jobb, det var det jag saknade.

Det är vad de flesta kriminella egentligen drömmer om, säger Amir. Där ger han en bild slående lik den som kriminelle Ali gav i det första reportaget i artikelserien Det kriminella Uppsala.

– Helt ärligt tror jag att 98 procent vill ha ett vanligt liv. Men samtidigt vill de känna sig coola och ha människor och pengar runt sig hela tiden. Många är rädda för att förlora det och inte ha någon att hänga med. Men de vet egentligen att de inte kan hålla på.

Amir återvände till Krami i Uppsala. Den här gången av egen fri vilja. Starten på det nya livet var tuff och farhågorna besannades: han blev ensam och utan pengar.

– Förutom min flickvän hade jag ingenting, bara skulder. Jag var jagad av kronofogden, av polisen, av A-kassan.

Han bröt med sina gamla vänner, inte så att de är borta för evigt, men så att de finns på avstånd.

– I början var det svårt, inte minst ensamheten. Men det tog inte så lång tid innan jag började komma över det. Nu går jag upp 03.45 till jobbet som lastbilschaufför. Rutinerna kommer med tiden.

Hans körkort är en egen historia. För att ens få tillstånd att övningsköra var han tvungen att vara drogfri i tre år. Kostnaden för de frekventa urinproverna fick han bekosta själv, 18 000 kronor för vart och ett av de två första åren, 9 000 kronor det sista. Ett högt hinder på vägen. Men Amir hade fått smak på ett liv där han mådde bra. Han tänkte inte ge upp. Tiden på Krami hade gett praktik som förvandlats till arbete.

– Jag jobbade både på ICA och som personlig assistent, ofta samma dag, för att få ihop mina pengar. Och jag klarade det.

Känner du dig stolt i dag?

– Så klart jag gör, säger han och skiner upp.

LÄS MER: Här är alla artiklar i serien Det kriminella Uppsala

Från att bara ha levt för dagen tänker nu Amir många år framåt. Till och med på pensionen. Han har fru och bostad och drömmer om en större familj. Det håller en borta från många dåliga tankar, säger han.

Det som funkat på Krami för Amir är frivilligheten, att man görs ansvarig för sina egna handlingar och sin framgång. Tvång biter inte på de flesta, tror han. Det är också därför han inte talar om för sina gamla vänner vad de ska göra. Utan vad de kan göra om de vill.

– Jag säger: "Jag har ett förslag. Ta kontakt med Krami, ge det några veckor och se vad som händer. Testa." Jag säger inte att de ska lämna kriminaliteten. De måste vilja det själva, för då finns stöd och hjälp.

Men det verkligt effektiva vore att samhället jobbade mycket mer förebyggande mot kriminalitet och i tidigare åldrar, tror Amir.

– Det är så mycket svårare att hoppa av än att aldrig börja.

Varför vill du berätta det här?

– Jag hoppas ändå att det kan betyda något för den som har lite vilja att bryta med det kriminella.

Fotnot: Amir heter egentligen något annat.