Det är angenämt att Centerpartiets oppositionslandstingsråd Johan Örjes håller med mig och Miljöpartiet om behovet av utbyggd spårkapacitet på såväl järnvägen söder om Uppsala som på Dalabanan, samt att en ny järnväg på sikt behövs mellan Enköping och Uppsala (UNT 23/1). Ska detta kunna förverkligas är det helt nödvändigt att länets rikspolitiker arbetar tillsammans med regionala och kommunala politiska företrädare.
LÄS MER: Niclas Malmberg (MP), riksdagsledamot – Uppsala nästa?
LÄS MER: Johan Örjes (C), oppositionslandstingsråd – Ingen spårväg med regeringens politik
Men för att få genomslag krävs sannolikt också att vi uppnår en gemensam syn även med företrädare för andra regioner som berörs.
Så länge det finns politiska krafter i Västerås och Örebro som förespråkar en järnvägsdragning mellan Enköping och Arlanda framför en dragning mellan Enköping och Uppsala lär varken den ena eller andra lösningen bli aktuell.
Vi måste därför gemensamt bli bättre på att förklara att en järnväg mellan Enköping och Uppsala både löser det mer lokala transportbehovet och tillgången till Arlanda från Västerås och Örebro, medan en järnväg mellan Enköping och Arlanda inte skulle avlasta väg 55 och bidra till att flytta över trafikanter mellan Enköping och Uppsala från väg till järnväg.
I synen på lokal spårtrafik i Uppsala stad framstår det av Johan Örjes replik som om det enbart är tidsaspekten som skiljer Miljöpartiet och Centerpartiet, det vill säga att Miljöpartiet ser att behovet redan finns medan Centerpartiet menar att spårvagnar är en framtidsfråga.
Det tankefel som Centerpartiet begår är att utgå från bussarnas potentiella kapacitet, och då landa i att det ännu återstår många år innan trafikvolymerna är sådana att behovet av kollektivtrafik inte kan tillfredsställas enbart med bussar.
Miljöpartiets utgångspunkt är i stället att föra en politik som aktivt ökar kollektivtrafikens andel av trafikarbetet. Och för att klara det har spårtrafik en fördel framför bussar, eftersom den ur fler aspekter är mer attraktiv. I takt med att kollektivtrafikens andel av trafikarbetet ökar når vi också brytpunkten för busstrafikens kapacitetstak snabbare. Det vill säga även om det är genom utvecklad busstrafik som allt fler väljer kollektivtrafiken framför den egna bilen, påskyndas behovet av kapacitetsstark spårtrafik.
Det som inledningsvis kan framstå som en smartare investering kan i slutänden då visats vara en kostsam omväg.
Det blir nu oerhört intressant att följa uppbyggnaden av spårtrafik i Lund, både ur ett ekonomiskt perspektiv och ur ett resandeperspektiv. Visar sig investeringen vara så framgångsrik som de rödgröna partierna och Liberalerna i Lund kalkylerar med, behöver Örjes inte oroa sig för att regeringen inte skulle växla upp nivåerna på statlig medfinansiering så att budgeten framöver även rymmer den större investeringsnivå som spårtrafik i Uppsala skulle innebära.
Niclas Malmberg (MP), riksdagsledamot