Allt fler barn och unga i Sverige lider av psykisk ohälsa. Bredvid dem står förtvivlade föräldrar som beskriver hur de får kämpa för att deras barn ska få hjälp. Mer än hälften av barnen som behöver vård hos BUP fastnar i långa väntetider som strider mot vårdgarantin.
Vad beror det på? Inte på neddragningar i alla fall. Tvärtom har de flesta regioner, inklusive Region Uppsala, ökat resurserna till BUP.
Men trots att BUP tar emot och behandlar allt fler patienter, får många barn som mår dåligt ändå vänta outhärdligt länge på vård. Enligt SKR beror det på att antalet barn som behöver hjälp ökar mycket snabbare än vad BUP ökar sin kapacitet. Region Uppsala har till exempel lyckats med en imponerande förkortning av köerna för adhd-utredningar, men för behandling efter diagnosen är väntetider fortfarande långa (UNT 22/5).
Under väntan på behandling försämras ofta barnets psykiska ohälsa, som för 15-åriga ”Karin” som sjönk allt djupare ner i sin depression i BUP-kön.
Paradoxalt nog skulle stöd och behandling i ett tidigt skede minska både individernas lidande och trycket på BUP. För ju sämre man mår, desto mer krävande blir behandlingen för att bli frisk – för både patienten och vården. Och vice versa.
Men när resurserna i specialistvården, som BUP tillhör, är begränsade måste vården prioritera den som är i störst behov av hjälp. De barn som mår allra sämst går helt enkelt före.
För föräldrar är det frustrerande att se att barnen först måste sjunka till botten innan de får hjälp. Flera månaders väntan är lång tid för alla som lider av psykisk ohälsa, men en evighet för barn och unga. Varje vecka i vårdkön är förlorad tid.
För att bryta detta krävs fler möjligheter att få stöd i god tid. Primärvården är första linjens vårdinstans för barn som mår psykiskt dåligt. Precis som för vuxna. Men enligt SKR saknar ofta primärvården den kapaciteten och har svårt att rekrytera personal med rätt kompetenser. Bristerna påverkar föräldrarnas tillit, som därför ser BUP som den enda ”riktiga” vårdinstansen för barnpsykiatri.
Pudelns kärna är alltså – ännu en gång – primärvårdens brister. Många barn skulle aldrig behöva BUP:s specialistvård om primärvården kunde förebygga och behandla psykisk ohälsa i högre utsträckning. Det är ingen enkel uppgift. Den eftersatta primärvården är sedan länge vårdpolitikernas stora huvudvärk.
Nu ska både regionen och regeringen lägga mer välbehövda pengar på BUP (UNT 22/5). Men barn- och ungdomspsykiatrin är fast i en ond spiral, som alltså inte kan lösas med enbart mer resurser till BUP. För att bekämpa ökningen av psykisk ohälsa bland barn och unga krävs också ett barnpsykiatrilyft i primärvården.