Maten är dyr i Sverige 2025, det är ett faktum som ingen kan förneka. Värre blir det när skulden ska fördelas för det uppkomna läget. Det blir snabbt komplicerat om man ska analysera det globala handelssystemet, finanssektorn och politiken, vad som ligger bakom att inflation kan uppstå. Då kan det vara lättare att lägga skulden på en välgödd handlare i en glänsande bil.
Debatten får mig att tänka på 1980-talets alla pizzabagare, när hämtställena växte upp som svampar ur jorden. Beställningslapparna klädde hela diskarna i butiken och personalen hann knappt vika kartonger att skyffla ned pizzorna i. De tillfredsställde ett behov hos befolkningen och vissa gjorde det extremt bra i gynnsamma affärslägen.
Men betraktade vi dessa restauratörer som de framgångsrika entreprenörer de verkligen var? Nja, det fanns nog en utbredd uppfattning om att de skodde sig på något vis, att de inte riktigt gjort rätt för pengarna. De nya tyska bilarna som stod parkerade bakom restaurangen – beviset för framgången – kallades i folkmun föraktfullt för ”pizzaracers”.
Parallellen till 2020-talets Icahandlare handlar kanske delvis om något som kan kallas klassförakt, brist på kulturellt kapital vid sidan av det finansiella. Det finns några oskrivna regler om rikedom i Sverige. En metod är att inte visa den alls utåt, som Ikea-grundaren Ingvar Kamprad i sin begagnade Volvo kombi. När han sedan parkerat den kunde han återvända till Schweiz och fortsätta bygga på sina stiftelser så mycket han ville utan att folk hade synpunkter.
En annan metod kan vara att bli framgångsrik i något som är svårt att begripa sig på, kanske inom life science-sektorn. När man väl hittat en köpare till idén och gjort en exit kan man dra sig tillbaka och bli en skygg riskkapitalist, kanske ge lite pengar till forskning eller kultur.
Ica:s ägarsystem gör att vissa handlare kan tjäna mångmiljonbelopp på aktieutdelningar, oftast de som har de största Maxi-butikerna i storstäderna. Men många av de cirka 1 300 företagarna har endast en helt normal lön. UNT:s artikelserie säger ingenting om kulturella intressen och ganska lite om ”vräkiga” inköp – desto mer om slit, engagemang och i vissa fall stor framgång – som med nämnda pizzabagare.
Handlarna har också förlorat på den ekonomiska turbulensen, marginalerna har krympt. UNT:s genomgång visar på allt från förlust upp till en vinst på kanske sex procent av omsättningen för Uppsalas Ica-butiker. Det är ingen vidare vinstmarginal för den som vill investera och utveckla verksamheten. Lika illa eller sämre ser det ut för konkurrenterna Axfood och Coop.
Tillbaka till handlaren. Han (det är oftast en han) syns kanske i närområdet där han bor och där butiken ligger. Inte sällan tar han en tur bland hyllorna för att kolla hur det går, där han förut tillbringade större delen av sin vakna tid, innan han tog över butiken. Han syns med sitt ansikte i utskicken till stamkunderna. Det är också poängen. I stället för andra branschers anonyma ägare ska man handla hos ”Janne”.
För några går det alltså riktigt bra. Fredrik Brunnberg på Luthagens Livs håller en ”låg profil” i dyrtider och sportbilen står mest i garaget. ”Det är klart att det är känsligare när det är livsmedel som alla behöver”, säger han och slår huvudet på spiken.
Den som säljer mat ägnar sig inte åt att göra vinst på skattepengar och kan inte klandras för det. Det enda ”fel” som hen gjort är att ge folk vad de vill ha och att göra det bättre än andra. Och att inte gömma sig i Schweiz eller på en ö med egen brygga i Stockholms skärgård. De kräver inte att hyllas som hjältar. Men de vill gärna ha vår respekt och slippa gliringar och förakt.