Nu kommer allt fler berättelser i moll om invandrare som tvingas lämna Sverige på till synes orimliga grunder.
I veckan rapporterade UNT om ”Mohammed”, som kom till Sverige blott tolv år gammal (UNT 21/4). Efter nästan 16 år i Sverige sitter han nu i förvar i väntan på utvisning. Sedan fem år tillbaka jobbar han som personlig assistent, och har avancerat till gruppledare hos assistansföretaget. Hans fru som är svensk medborgare stannar här.
Göran, som har haft ”Mohammed” som personlig assistent, skäms över Sverige efter att ha besökt förvaret.
– Vad är det för polisstat vi bor i? Det här är inte det Sverige jag känner, sade han till UNT:s reporter.
På påskafton tog en debattartikel i UNT upp fallet med två unga afghanska män, som kom till Sverige som ensamkommande flyktingbarn för tio år sedan. Nu tvingas de lämna landet – trots att de arbetar och betalar skatt. ”Har Sverige verkligen råd att slösa energi och pengar på att göra sig av med dem”, undrar skribenterna.
Sedan regeringen och SD skärpte reglerna för arbetskraftsinvandring har kritik haglat från näringslivet och arbetsgivarorganisationerna. Olika företags duktiga medarbetare utvisas, trots att de bidrar till både Sveriges tillväxt och skatteintäkter. Ett dråpslag mot sektorer som desperat behöver mer arbetskraft.
Allt detta är i linje med Tidöpartiernas så kallade paradigmskifte i migrationspolitiken. Få ska kunna komma in. Fler ska ut.
Men det verkliga paradigmskiftet skedde redan 2015, när nästan 163 000 personer sökte asyl i Sverige.
Flyktingkrisen 2015 kan utan överdrift beskrivas som inrikespolitikens största trauma under 2000-talet. Inte minst för liberala politiker, som tvingades att ompröva både gamla sanningar och grundvärderingar. Svenskarna gick från att sörja den två-åriga Alan Kurdis öde – följt av ”Hela Sverige skramlar”-galan och Stefan Löfvens ”Mitt Europa bygger inga murar” – till att se Löfven tillsammans med en tårögd Åsa Romson slå fast att Sverige behöver ett andrum.
I ett slag renoverades den tidigare invandringsvänliga åsiktskorridoren till en annan åsiktskorridor, där endast en hårt reglerad invandring tillåts. Den tillfälliga asyllagen blev permanent. I dag förespråkar inget riksdagsparti mer generösa asylregler, mer än på marginalen.
I dag prioriteras Sveriges intresse av reglerad invandring högt över konsekvenserna för den enskilde, skötsamme invandraren som inte längre kan undantas utvisning. Hur väletablerad personen än må vara. Sverige behöver också stävja utnyttjandet av både systemen och de migranter som faller offer för skuggsamhället.
Men rent krasst betyder det att allt fler absurda eller rent av inhumana utvisningar kommer att ske framöver.
Vad trodde ni skulle hända?