Det hade pågått en lång tid, Linda hans fru, som också heter något annat, trodde att Juan var deprimerad. Det hade varit svårigheter på hans arbetsplats, prat om neddragningar och Juan blev orolig och ledsen. Hon såg att han slöt sig inom sig själv alltmer.
– Han var bara inne i sin dator. Han satt med lurarna på i vardagsrummet och lyssnade på musik. Han var ledsen och blev mer och mer inbunden. Han ville isolera sig och inte gå någonstans. För mina ögon såg det ut som om han hade en depression och jag ville att han skulle få antidepressiv medicin.
LÄS MER: Tidig demens kan leda till dålig ekonomi
Tiden gick men Juan blev inte bättre. Ovanliga händelser som till exempel en begravning kunde göra honom stressad, berättar Linda.
– Han blev väldigt förvirrad och fick stark huvudvärk. Jag försökte lugna honom men vi fick åka in till akuten.
År 2014 sökte de till slut hjälp på en vårdcentral. Efter en undersökning hänvisade de honom vidare till Minnesmottagningen på Akademiska sjukhuset och han fick genomgå en magnetröntgen på Enköpings lasarett.
– Efteråt sa de att det skulle ta en vecka att få besked. När jag inte hade hört något efter tre, fyra veckor var jag självklart väldigt orolig och ringde upp sjuksköterskan på Minnesmottagningen.
Hon kopplade Linda till läkaren som gav beskedet om sjukdomen per telefon.
– Läkaren sa att det var tråkigt att meddela mig via telefon, men att min man har Alzheimer. Jag tror jag fick en chock. Jag blev helt förkrossad och visste inte hur jag skulle berätta det för Juan. Vi tog promenader och grät tillsammans, säger Linda.
LÄS MER: Håkan tar hand om sin demenssjuke pappa
Lena Kilander, docent och överläkare i geriatrik på Minnesmottagningen var den läkare som gav beskedet. När UNT först ringer upp henne säger hon att det inte kan vara sant att familjen fått diagnosbesked per telefon och att det inte går till på det sättet. Hon vill ha tillgång till namn och personnummer för att gå in i journalen och kontrollera vad som hände. När UNT ringer upp henne nästa dag bekräftar hon att det stämmer.
– Hustrun ringde upp mig och var orolig, hon ville veta så fort som möjligt och jag svarade på hennes fråga. Därför gavs beskedet per telefon, säger Lena Kilander.
Vi har träffats hemma hos Juan och Linda i Uppsala. De två vuxna barnen har kommit hit för intervjuns skull. Linda bjuder på kaffe och vi sitter runt matbordet i den ljusa lägenheten.
Juan själv har svårt att prata. Han sitter med men lyssnar mest. Han äter bromsmedicin varje dag och antidepressiva tabletter, allt för att behålla någon typ av balans i vardagen.
– Det är tråkigt för mig och för min familj, men det är som det är. Mitt jobb är finito, utan jobb flyger man bara, jag har inget att hålla fast i och det är jag inget bra på, säger han.
Bland sina vänner och arbetskamrater är han sedd som den som är driven, framåt och fixar allt.
– Det är så orättvist hur sjukvården och hans arbetsgivare har behandlat honom. Jag väntar fortfarande på ett mirakel, säger Linda och fingrar intensivt på en hårsnodd hon håller mellan sina händer.
2016 åkte de tillbaka till släkten i Sydamerika för att hälsa på.
– Jag ville att han skulle få träffa sin mormor innan hon gick in helt i sin demens och jag ville att hans familj skulle få träffa honom innan han försvinner in i sin sjukdom. Jag tror att även Juans pappa har demens men han har inte gjort någon utredning, säger Linda.
Sonen tar ut sin pappa på en promenad medan Linda och äldsta dottern fortsätter intervjun. Linda berättar att hennes liv förändrats helt.
– Hela första tiden grät jag, jag kunde inte fatta. Jag har känt mig så ensam även om jag blivit erbjuden stöd hos kurator och anhöriggrupp. Det är jag förstås tacksam över men just nu är det min man som behöver stöd, inte jag.
Linda berättar att hon tycker att hon fått driva på hela tiden för att få veta något och få information. Hon säger att hon fått besked om att den långa väntan beror på att de ville vara hundra procent säkra innan de ger något besked.
– Jag är fortfarande så ledsen över att jag har behövt ringa och ta kontakt hela tiden. Jag hade velat att sjukhuset hade tagit mer initiativ till att ge oss information, säger Linda.
Dottern är upprörd över hur allt gått till.
– Hans sjukdomsförlopp har gått så snabbt, han hade behövt mer hjälp direkt, då för två år sedan. Men efter att mamma fick beskedet, per telefon, blev det tyst. Ingen hörde av sig, det gjorde att vi inte pratade alls om sjukdomen här hemma heller. Mamma har fått kämpa för varje steg. I dag har pappa ingen sysselsättning. Man kan säga att de kapade av armarna på honom innan han var i behov av det, säger hon.
I början valde de att inte säga något till arbetsgivaren om Juans diagnos. Läkaren hade sagt att de själva fick avgöra den saken, att berätta eller inte. När de väl valde att säga som det var bedyrade arbetsgivaren att göra allt för att Juan skulle få ha kvar sitt jobb. Men gradvis försvann arbetsuppgifterna och en dag stod han där utan arbete.
– Vi fick beskedet att han inte längre klarade av sina uppgifter ensam. Vi frågade om han inte kunde få utföra dem tillsammans med någon, prova, men det gick inte, säger Linda.
Juan blev till slut sjukskriven, det var i september förra året.
Linda berättar att hon kan sakna sin man som han var före sjukdomen. Hon beskriver en pigg och glad person med gott lokalsinne.
– Han var väldigt social tidigare. Han älskade musik och att köra bil, han var mycket duktig på det. Han har alltid arbetat nära människor och varit den som brytt sig, säger hon.
Nu har det börjat röra på sig, de har fått mera hjälp och stöd.
– Han har fått löfte från Uppsala kommun om ledsagare i 15 timmar per månad och att få någon typ av sysselsättning, säger Linda.
Men de planerar inte så mycket för framtiden längre.
– Det är inte så lätt att planera, vi hade förväntat oss att leva med varandra livet ut. Men jag kommer att ta hand om min man. Vi får ta en dag i taget, säger Linda.