Våld inom psykiatrin har alltid förekommit och Gregory Michael kan inte säga om det ökat eller inte.
- Man ska komma ihåg att det är en ytterst liten del av våldet i samhället som begås av personer med psykisk sjukdom eller störning, säger han.
Flera fall av oprovocerat våld som inträffat den senaste tiden, ibland med dödlig utgång, har fått många att undra hur det kommer sig att psykiskt sjuka med våldskapital släpps ut i samhället.
Gregory Michael, verksamhetschef och chefsöverläkare på rättspsykiatrin på Akademiska sjukhuset, svarar att tröskeln för att en psykiskt sjuk människa ska kunna tvångsvårdas är hög. Det gäller enligt honom även om personen har varit, fortfarande är eller kan bli våldsam.
– Vi måste följa lagen och LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) är väldigt strikt. Om patienten inte uppfyller tre kriterier samtidigt kan lagen inte tillämpas.
Kriterierna är att personen måste 1) lida av en allvarlig psykisk störning 2) ha ett direkt nödvändigt behov av sluten psykiatrisk vård (dygnet runt) och 3) motsätta sig den vården.
– Enbart våldsrisk hos patienten kan alltså inte leda till tvångsvård, säger Gregory Michael.
Om man inte kan omhändertas enligt LPT återstår frivillig vård i sluten eller öppen form.
– Men om patienten inte vill medverka i frivillig vård och det saknas lagstöd för tvångsvård kan vi inte tvinga individen.
Samtidigt är de ansvariga politikerna övertygade om att psykiatrin inte skriver ut personer som kan vara en fara för sig själv eller andra.
– Psykiatrin ska inte skriva ut personer om det finns någon misstanke om att de kan vara farliga för sig själva eller andra. De ska följa de kliniska riktlinjerna, svarar exempelvis regionrådet Neil Ormerod (V).
Även sjukvårdsminister Jakob Forssmed ger UNT ett liknande svar, samtidigt som han påpekar att det finns risk att människor faller mellan stolarna när det personer som både lider av ett drogmissbruk och psykisk ohälsa.
UNT har skrivit om en då 29-årig kvinna flera gånger. Trots att hon vid många tillfällen visat ett stort våldskapital kunde hon lämna psykiatrin. Knappt ett år senare mördade kvinnan Lisbeth, 78.
Hur är det möjligt att hon släpptes ut?
Gregory Michael poängterar att han inte kan kommentera enskilda fall men att det finns många orsaker till att våldsamma individer rör sig ute i samhället. Enligt honom gör luckor i lagstiftningen att vissa patienter ibland hamnar mellan stolarna. Samtidigt behöver samarbetet mellan polisen, andra myndigheter och vården utvecklas.
– En våldsam patient ska självklart lagföras men det sker alltför sällan. Rättsväsendet måste ta sitt ansvar. Alla som begår brott måste lagföras, även om de har en samtidig psykisk sjukdom eller störning. Polisen behöver betänka att vi ofta inte har någon laglig grund att hålla kvar någon i vården mot dennes vilja även om personen varit våldsam, säger Gregory Michael.
Han tycker att ansvaret måste delas mellan flera olika samhällsinstanser för att nå ut med insatser till potentiellt våldsamma individer.
– Lagar skulle behöva ses över gällande möjlighet att bryta sekretessen mellan olika myndigheter. Men det är en balansgång, den personliga integriteten är också viktig.
Lars Dessle är polisinspektör och gruppchef över stationsbefälen i Uppsala. Han håller med om att mer samordning mellan myndigheter är viktig och att det är något man konstant jobbar med, men menar att polisen är väl medveten om psykiatrins villkor.
– Polisverksamhet är svartvit. Antingen har man begått ett brott och då lagför vi. Eller så har man inte begått ett brott och då är den individen inte vårt ansvar längre. Vi är inte en vårdande myndighet. Det finns lagar av en anledning och vi kan inte ha en situation där man griper en person för att man misstänker att den kommer att begå ett våldsbrott.
Polisen skjutsar trots det ofta psykiskt sjuka personer till sjukhus när de stör andra eller försöker ta livet av sig. Enligt polisen på fältet går cirka 80 procent av tiden åt till fall som har med psykisk ohälsa eller våld i nära relation att göra. Ofta hänger de två sakerna samman.
Häromveckan presenterade Polisförbundet en Novusundersökning där nära 60 procent av de tillfrågade medlemmarna tycker att samverkan mellan polisen och psykiatrin fungerar mycket eller ganska dåligt.
”Det körs människor som har uppenbara psykoser med mera till akuten flera gånger i veckan i mitt område. De är hemma i sin bostad innan vi hunnit avrapportera ärendet”, säger en polisröst i undersökningen.
Katarina Howner är överläkare på Rättsmedicinalverket och forskare på Karolinska institutet. Hon håller med om att det finns en risk att vissa patienter hamnar mellan stolarna.
Patientgruppen med psykisk sjukdom, alkohol- eller drogproblem och våldspotential är ingen enkel patientgrupp, enligt henne.
– De blir lite Svarte Petter och jag kan förstå om man vill skjuta ansvaret ifrån sig, det är mänskligt. Samtidigt är det den gruppen som har störst vårdbehov.
– För psykiatrin är det en självklar plikt att göra allt för att förhindra att människor begår självmord. Det borde vara samma självklara känsla kring att förhindra våld när psykiatriska patienter är utagerande, säger Katarina Howner.
Psykiatrin borde betrakta de här fallen av oprovocerat våld med samma allvar som man betraktar självmordsförsök. Man kan inte ducka genom att säga att man inte har ett brottsförebyggande uppdrag, menar Katarina Howner.
– Polisen ska och kan inte hantera den här lilla patientgruppen med psykos, bipolär sjukdom eller liknande. Jag kan lite grann sakna intresse och motivation från allmänpsykiatrin när det gäller patienter som begår våldshandlingar på grund av sina psykiatriska vanföreställningar.
Om det beror på ett pressat vårdplatsläge eller om det finns andra skäl kan Katarina Howner inte svara på.
– Jag tror att det kunde vara värt att ha en viss överkapacitet av vårdplatser så att det finns en beredskap och att man inte behöver skicka hem patienter i förtid. Även om vårdplatser kostar pengar är det inget mot vad en plats inom rättspsykiatrin kostar.
Enligt Katarina Howner finns det en utbredd uppfattning om att tvångsvård ska användas sparsamt. Men i stället för att se det som enbart negativt kan man vända på saken och se tvångsvård även som en rättighet.
– Det är ett ingrepp i en människas liv, men man ska inte bortse från de positiva effekterna. Tvångsvården finns ju för patientens bästa. För att skydda patienten och dem runt omkring. En patient som är våldsam riktar ofta våldet mot en närstående, kanske den som betyder mest för patienten. Och så blir det ytterligare ett trauma att bära.
– För psykiatrin är det en självklar plikt att göra allt för att förhindra att människor begår självmord. Det borde vara samma självklara känsla kring att förhindra våld när psykiatriska patienter är utagerande.