Efter ett självmordsförsök har 23-årige David Rosander svåra fysiska funktionsnedsättningar. Trots att hans svårigheter har Uppsala kommun dragit in hans personliga assistans och ersatt det med hemtjänst. "Det känns svårt, jag blir så fast i min ensamhet", sade David till UNT:s reporter om beslutet.
”Det känns som att kommunen helst vill att jag tar livet av mig. Jag kostar för mycket.”
Så säger Sara Hallén efter att kommunen har slopat hennes personliga assistans (UNT 18/6).
Efter en trafikolycka är Sara halvsidesförlamad och de permanenta hjärnskadorna har gett henne en intellektuell funktionsnedsättning. Hon behöver hjälp med allt, som att klä på sig, gå på toa, laga mat, ta sig ut.
I ett slag går hon från att få personlig assistans 78 timmar i veckan – till noll.
Pernilla, som har varit Saras personliga assistent i över 10 år, är orolig för hur Sara ska klara sig nu när kommunen tar bort assistansen.
I stället ska Sara få hemtjänst. Precis som 23-åriga David Rosander, som UNT har skrivit om tidigare (UNT 27/4). Med hemtjänsten blir man dock utan kontinuiteten i att få stöd av samma personer som vid personlig assistans. Det begränsar också möjligheten till ett liv utanför hemmet. I stället läggs fokus på att de mest basala behoven som mat, hygien och en stunds dagsljus blir tillgodosedda.
För en person med svåra fysiska funktionsnedsättningar, särskilt den med många år framför sig, betyder slopad assistans i praktiken att man döms till ett slags fängelse – i den egna bostaden.
På vilket sätt är det humant?
Är det verkligen meningen att de som är mest utsatta bara ska ha rätt att överleva – men inte leva?
Inte om man ser till LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Lagen slår fast att en person med varaktiga funktionshinder har rätt till hjälp för att få "goda levnadsvillkor". Insatserna ska individuellt anpassas till personens behov och stärka förmågan "till ett självständigt liv".
På ledarsidan har vi skrivit om turerna gällande rätten till personlig assistans (UNT 12/6). Men när det kommer till fall som Saras och Davids handlar det enligt forskaren Therése Fridström Montoya inte om att lagstiftningen blivit hårdare – utan om skärpningar på bland annat kommunernas eget bevåg (UNT 9/6).
En viktig faktor bakom de allt hårdare bedömningarna är kostnaderna.
Personliga assistans är dyrt, och både staten och Sveriges kommuner tvingas till tuffa beslut när det ekonomiskt dystra läget påverkar budgetutrymmet. Då är det lättare att tulla på de som har svårast att hävda sin rätt.
Men rätten till personlig assistans är till syvende och sist en fråga om vilket samhälle vi vill ha. Det bedöms efter hur samhället behandlar sina mest utsatta, som talesättet säger.
Då duger det inte att man bara får överleva. Man måste också kunna ha ett liv.